Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1870, sida 2

JCHIYAI Halv TILIIOIIC CrIATa, ått den I SIN 11 innesattar betryggande garantier mot så-Jdana maktmissbruk, som kundo rubba jemnvigten mellan de båda statsmakterna och sätta det konstitutionella systemet allvarsamt på spel. Men det gifves ett område, med afseende å hvilket anledningar icke saknas till allvarsamma farhågor. Det är att befara, att den nya representationen kan komma att framkalla vådliga omstörtningar i landets ekonomiska förhållanden. Hos en betydande majoritet inom Andra kammaren förefinnas i det hänseendet tendenser af den betänkligaste art. Man är på detta håll fullkomligt frimmande för de enklaste begreppen i en sund statsckonomi, men deremot så mycket mottagligare för impulsen af missundsamhet och egennytta. Tyvärr finnes äfven inom Första kammaren en minoritet med mycket bornerade åsigter i dessa ämnen, färdig att räcka handen åt majoriteten i den Andra. Nu är det visserligen sannt, att någon garanti mot vådorna häraf ligger i den omständigheten, att den ekonomiska lagstiftningen ligger i regeringens hand; men i betraktande af regeringens direkta beroende numera af riksdagsmajoriteten, är denna garanti föga betryggande. Bildar man sig inom riksdagen en majoritet med bestämdt utpräglade syften i afseende på den ekonomiska lagstiftningen, har den fullkomligt i sin makt att tillsätta en regering, som gör sig till verkställare åt dess afsigter. En annan garanti kan anses ligga deri, att i alla sådana ämnen, tillhörande det ekonomiska området, rörande hvilka riksdag och regering lagstifta gemensamt, t. ex. i fråga om banklagstiftningen, der har Första kammaren sitt veto, hvilket man med temmelig trygghet kan antaga att den skall använda. Men det gifves två områden, på hvilka riksdagsmajoriteten, sådan den uppenbarar sig vid samsälda voteringar, är fullkomligt enväldig, och genom båda kan den ingripa direkt och mäktigt i landets ekonomiska o förhållanden. Jag menar riksdagens ute-,h slutande makt i bevillningsfrågor och i 0 förvaltningen af riksbanken. Det är från 4 dessa håll som faror, verkliga och stora f. faror, kunna hota. De händelser under de b sista dagarne, om hvilka jag här osfvan 5 erinrat, gifva några antydningar och var-5 ningar i detta hänseende. Det är, ester min åsigt, icke skäl att blunda för dessau faror. Man bör tvertom vara väl på sin k vakt mot dem och göra hvad man kan h för att förebygga dem. i Tack vare den franska handelstraktaten is har den rya riksdagen fått blott föga för-f söka sig på tullagstiftningens område. sg Den utgör eljest ett för den lugna utveckg lingen af landets ekonomiska välfärd farri ligt vapen, som tyvärr torde befinnas hvila ! i nog ovårdsamma händer. Denna fara är emellertid icke öfverhängande. mare till hands ligger deremot faran för! våldsamma rubbningar i de ckonomiska förhållandena genom ett plötsligt omstörtande af vårt privatbankssystem. Någon ögonblicklig fara är väl icke heller här för handen, ty de gällande oktrojerna betrygga väl bankernas tillvaro åtskilliga år; men det törsök, som i dessa dagar gjorts att, trots banklag och oktrojer, undertrycka privatbankernas sedelutgifningsrätt, är ett märkligt vittnesbörd om huru konsiderationslöst man är färdig att gå tillväga i denna riktning. Det lider nemligen icke minsta tvifvel, att den itrågasatta förhöjningen af bevillningen å sedelutgifningen var ett hugg, riktadt direkte mot sjelfva; sedelutgifningsrätten. Försöket kommer att misslyckas, efter hvad jag här ofvan omförmält; ty man kan taga för gifvet att vid den samsälda voteringen ungefär två tredjedelar af riksdagens ledamöter rösta emot detsamma; men det är i alla händelser mycket betecknande, att ett så ohöljdt försök att genom en beskattningsåtgärd annullera en lag och en i lagen åt enskilde förunnad rättighet kunnat vinna majoritet i Andra kammaren. Sträfvandet att åt banken bevara bankovinsten, med risk att i stället nödgas för statsbehofvens syllande pålägga nya skatter, vänder sig också till hutvudsaklig del mot privatbankerna och framför allt mot deras sedelutgifningsrätt. Man skall förstärka banken, heter det, för att kunna låta den i sinom tid genom fllialkontor SJ öfvertaga deras rörelse, då de en gångii ti-m dens fullbordan blifvit lyckligt och väl undertryckta. Men medan detta mål hägrar), i ett aflägset fjärran, skimrar straxt i för-Å grunden ett annat, ännu mer lättfattligt ja och tilltalande: lånefondernas förstårkning.l Det är för detta ändamål, som man icke re tvekar att blottställa sig för den skatte-ssa förhöjning, för hvars förebyggande man sn förut varit färdig att tillgripa de mest för-.: tviflade och de minst konstitutionella utl. vägar. Slagordet är för alla: ,riksbankens konsolidering-. Men blott få fattalor ordet i den bemärkelsen, att den inne-dr hållna vinsten skulle användas till inköp Å af sådana statspapper, som under alla Sa oventualiteter kunna realiseras i utlandet. of De olika syftemäl, för hvilka den ene och d. den andre vill bibehålla bankovinsten i s3. banken, förena; emellertid en kompakt ma-sde oritet i Andra kammaren för den meninsen, att om man nu icke kan behålla hela ve lenna vinst, åtminstone någon del deraf . ör innehällas. Och då samma åsigt de-uå as af en minoritet i Första kammaren, be lir, såsom jag nämnt, utgången af den te lutliga voteringen ganska tvifvelaktig. Me Ni känner, hr redaktör, från föregående ge ir argumenterna å ömse sidor i denna såc råga. De återkomma äfven nu. Den väHN endtligaste skillnaden mellan den debatt sär: om denna gång fördes i ämnet inom An-spr Ira kammaren och de, som förr egt rum ön örande samma ämne, var den att man li, u hade fått en talangfull förfäktare för sså len meningen, att någon del af bankovinten bör åt banken reserveras. Förr harko lenna sida städse legat ömkligen under i ö lebatten. Ni kan derföre lätt föreställa lya der, att hr Dufva, som nu, med stor po-ma emisk fyndighet och skärpa samt med kO nycket välde öfver framställningens form, am rädde inom skrankorna till försvar för jet najoritetens mening och för att gendrifva sta rih. Gripenstedts argumentation för den en notsatta åsigten, med ens blifvit dacens ha le —-— 20 PY Nåärf. h e n k a g 0 fi h fi