Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1870, sida 3

ve ä— Pr Red:n meddelar gerna esterföljande insända uppsats: Rörande en opinionsyttring mot riksdagsmannen, kapten J. Ericsson. IIerr Redaktör! Uti n:o 60 af tidningen Göteborgsposten ha några , Medlemmar af armben tagit sig för att gifva kaptenen vid Vestgöta regemente John Ericsson en tillrättavisning för det sätt, hvarpå han under utöfningen at sitt representantkall i en fråga yttrat sig mot chefen för landtförsvars-departementet, samt i sammanhang dermed jemväl riktat en ebråelse mot chefen för Vermlands regemente öfverste Wijkander, för det han i riksdagens första kammare i samma fråga äfven yttrat sig ogillande mot den krigsministerns åtgärd, som framkallat kapten Ericssons tadlande yttrande. Tillåt en f. d. officer, som ännu lifligt intresserar sig för armåens angelägenheter, att nedlägga en protest mot detta mindre välbetänkta sätt att inverka på en representants sjelsständighet. Har kapten Eriesson begagnat mindre passande uttryck, eller brustit i den uppmärksamhet hvarje officer är skyldig sin förman, vilja vi ingalunda deri taga parti för honom, utan tvärtom beklaga på det högsta att så skett. Härom kunna vi dock cj yttra oss, då vi ej haft tillfälle se något fullt exakt referat af kapten Ericssons anförande, och att han blifvit i Göteborgspostens riksdags-kaleidoskop derför debiterad, kunna vi ej tilldela fullt vitsord, då dess kände författare ej sjelf synes särdeles bemöda sig om opartiskhet och att visa aktning för olika tänkandes öfvertygelee. Men äfven om kapten Ericsson håri beklagligen skulle brustit, så våga vitro, att allmänna meningen ej kan bli delad derom, såväl inom som utom armåen, att rätta sättet att ogilla sådant ingalunda består uti att uppmana hans regementschef och kamrater att tillställa en, opinionsyttring mot honom, för hans verksamhet representant. Ilvad sjeltva den sak angår, för ilken brer ,, Medlemmar af ormöen klandra att öfverste Wijkander och kapten Ericsson uppträdt mot krigsministern, så, äfven med erkännande af det berättigade uti statsrådet Abelins skäl, kan man ju deri bysa olika åsigter med honom. Det hufvudsakligasie skälet, hvarföre 2:dra klassens beväring ej i år skulle behölva öfvas, bestod deri att gevär af nya modellen ej funnos att tillgå för dem, utan att de hade fått exercera med gamla, under det stammen exercerade med nya gevär. Granskar man detta skäl närmare, kan det väl ej anses vara så fullt afgörande. Hufvudsaken för 2:dra klassens beväring är att inöfvas så, att den kan manövrera tillsamman med stammen, samt att den kan bruka sitt vapen. Ingen lär väl vilia påstå, att icke detta kanske, oafsedt hvilken gevärsmodell som begagnas. Kan jag träffa målet med den ena modellens gevär, gör jag det äfven med den andra, de olika handgreppen derför kunna inöfvas på nägra timmar. Skulle föderneslandets behof påkalla det, finge ju äfven de föregående årens beväringsklasser omöfvas i denna del af gevå-sexercisen, hvarföre skulle ej då 1570 års klass äfven kunna det? — Vi ha ej yttrat dett sör att klandra åtgärden, utan för att visa att en motsatt åsigt äfven kan vara berättigad. Att statsrådet Abelin äfven sjelf var i saken tveksam synes tillräckligt deraf, att propositionen derom kom först efter riksdagens öppnande, ty icke behöfde man, som uppgafs, afvakta kännedom om de blitvande mötesportionspriserna, för att kunna fatta sitt beslut; de hade dermed ej det ringaste att skaffa. Mäng n kan ätven tänka att framdeles oftare, när statens debet och kredit ej vilja gå ihop, som efter allt utseende kommer att inträffa, man skall minnas prejudikatet, men ej minnas skälen derför. När kapten Ericsson under förra riksdagen i det; s. k. arme6utskottet reserverade sig och yrkade; den indelta stammens indragande och dess ersättande med endast betäls-kadrer och beväring, väckte äfven sådant mycket ond blod och tadlades högljudt utaf medlemmar af armåen. Utan inläta oss på, om detta sätt att lösa arme:ora ågan vore för vårt land det låmpligaste, vilja vi blott anmärka, att det ju endast är, hvad Preussen och Frankrike hafva, och dessa länder anses ju af militären allmänt hafva vått sin tids kulmination i dithörande frågor. Öfverste Wijkander och kapten Ericsson äro oss fullkomligt obekanta (nec beneficio nec injuria cogniti), men vi hafva ansett oss i armåens eget valförstådda intresse böra uppträda mot hvarje sådant opåkalladt klander i och för representantskapet. Det vore för svenska arm6ens eget bästa högeligen att önska, det den vore mera talrikt representerad, särdeles i andra kammaren, der den vid nuvarande riksdag ej har flera än 3 medlemmar; men hur kan man tro att svenska folket, som älskar frihet och sjelfständighet, skall kunna ditsända flera, om en sådan ton gör sig gällande inom armfen, att de, som redan äro invalda, ej skola oantastade och fritt få yttra sin mening i frågor, som röra det yrke de tillhöra, hvilket de företrädesvis böra känna, och i hvilket de följaktligen kunna uppl och leda sina medrepresentanter, till armecps och tåderneslendets bästa