Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1870, sida 2

— då utropade han med en stämma, som darrade af djup rörelse, namnet: — Karin! Jungfrun stannade och vände sig om, och marsken trädde fram ur lindens skugga. — Karin, Karin! — fortfor han — hvi kommer du hit... säg, älskar du mig? — Icke kom jag för min kärleks skull, men jag kom för din skull, Carl! — svarade flickan, blygt rodnande, och lät marsken behålla hennes hand i sin. -Nu känner jag igen min Karin, sådan hon var i forna dagar — återtog Carl. — Så månde då den skugga som fallit oss emellan hafva försvunnit, och helt visst skall du nu gifva mig ett annat svar på den fråga jag sist gjorde dig? — Ja, ja, Carl Knutsson — svarade Karin med darrande röst — skuggan har vikit, jag vet nu, huru allt gått till och att jag kan tänka och drömma om dig som fordom, utan att något oskyldigt blod fläckar din hand ... Och derför kom jag hit, för att säga dig det och bedja dig förlåta, att jag kunde så förvillas och tro dig om det ondt var. — Och så vill du blifva min, säg det, Karin . . . säg, säg att du älskar mig? — Ja! — svarade hon — när har jag upphört att älska dig! Och hon lät sig sluta i den glädjedruckne Carls armar, och en kyss beseglade det förbund, som här slöts i den tysta natten vid månens och stjernornas sken. Sedan vandrade de länge fram och åter i rosendelund och talade om allt, som varit och är de älskande kärt att tala om, tills slutligen tiden var inne, då Karin skulle åter stiga i båten och fara öfver till Hvittvikslandet. — Men huru kom du hit neder — sporde marsken under det de gingo ned emot stranden — man sade mig, att du gått i Gudhems kloster?