Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1870, sida 2

— Ialet om bönderna — fortsatte hon derefter — förde till talet om herr Erik, och jag hörde fogden säga, att det var en helt annan vilja, som der gjorde sig gällande samt att, om det berott på eder, skulle visserligen herr Erik gått fri. Ilvad han yttrade låg sedan för mig både natt och dag ...och huru gerna ville jag icke i mitt hjerta tänka eder lika högsint och ädel, som jag vant mig vid från den tid jag var ett litet barn, och I lekten med mig. Men förståndet kom åter med sin kalla utredning, och jag började tänka, att hvad Bengt Gunnarsson sagt, hade han sagt blott för att vältra skuggan från eder, efter som han var eder man och höll eder kär. ..och så mognade till sist mitt beslut att gå i klostret... — Men då kom min gröne riddare? — Ja, och han icke blott bekräftade Bengt Gunnarssons tal, utan visste äfven att säga sådant, att det föll liksom fjäll från mina ögon, och jag kunde ej begripa, att jag så linge kunnat gå i min blindhet . .. Men Guds moder och alla helgon vare evigt lofvade! Nu är det morgon igen och vi kunna se hvarandra ansigte mot ansigte! De hade nu hunnit till stranden, der den gröne riddaren satt väntande i båten. — Hillemo, stolts riddare grön! -ropade marsken till honom — hafven redelig tack för både ridt och rodd! Men riddaren såg utåt hafvet och tycktes ej höra marskens tilltal. Han sjöng med en stämma, som lät nästan sorgsen: Nu är jag som en villande fogel, som sitter uppå liljeqvist, så långt ifrån by, så högt under sky, så vidt ifrån vänner och fränder.