Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1870, sida 1

sördes af en högväxt man, af hvilken dock en dast ryggen syntes. Karlavagnens tistelstång angaf, att midnatten var inne, oclr med ens stod gossens tal om sjörået, som kom från Ilvittvik och begaf sig till ogelvik, inför Carls öga. Han ansträngde sig för att se, om han ej kunde känna anletsdragen, men det var omöjligt. Anblicken at den snabbt framilande båten gjorde dock icke på marsken det intryck, som på befolkningen i trakten. Så länge den syntes, var väl hans öga fästadt derpå, men när den försvann bakom holmarna närmast stranden, slappades den själsspänning, hvari han varit försatt, och med den skedde liksom ett omslag i hela hans inre åskådning. För honom framstod gerast den tanken, att detta, som på ett så underbart sätt slog an på folkets inbillning, i sjelfva verket kunde vara något helt naturligt. Det var ett sjelfbedrägeri det ock, liksom så mycket annat bär 1 verlden, och på detta sätt klättrade han ned steg för steg på den Jakobsstege, som fört honom ill himlen, och stod åter ensam och öfvergifven midt i en verld af fiender och afundsmän, mot hvilka han till slut för att värja sig måste föra en strid på lif och död. Och dessa tankar fingo så helt och hållet makt med honom, att han ej vidare fästade sig vrid båten, som, när allt kom omkring, endast förde en fiskare med hans dotter till deras arbete och sedan skulle vända tillbaka igen. Ilan satte ig ned och lutade hufvudet mot handen, alldeles som den gamle Erland satt der på morgonen, när Jarl skulle draga ut på jagt. Och liksom han örut så småningom dragits bort från lifvets allvar till drömmens rike, så vände han nu så omärkigt tillbaka, och det var som om oron och liecymren vuxit under tiden och tilltagit i tyngd och tyrka. De drogo honom med oemotståndlig kraft ed till jorden, och gamle herr Krister och hans hängare skredo nu fram på de stigar, der nyss örut luftigare väsenden hägrat för haus syn.