Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1870, sida 1

gossens verk och inverkat lugnande på hans upprörda sinne. Hafsytan var lika blank som på morgonen, och månen seglado fram i jungfruligt majestät öfver det molnfria fästet. De mörka tankarne, som herrarnes yttranden ckt, trädde allt mer och mer i bakgrunden, ven det bittra som underrättelsen om hans hopplösa kärlek framkallat försvann så småningom och liksom sammangöt sig i den smärta skepnaden af en ung klosterjangfru, som med sina tårar och sin sorg framträdde så lifligt för hans inbillning. att hon tycktes kroppsligen skrida fram och stå inför honom i månljuset liksom en uppenbarelse från en bögre och ljutvare verld i andaktväckande helgonfrid. Hela naturen var så tyst och stilla och luften var så klar och ren, att äfven det minsta ljud förnams ganska långt ifrån. Han befann sig liksom i ett ofantligt stort tempel, hvars midthvalf uppbars af den jättehöga linden, och antingen det nu var den underbara förmåga, som enligt de gamles tro utmärkte detta träd, eller det var hans eget hjertas trängtan, som drog honom från det närvarande och verkliga till en verld, der uppfyllelsen af denna trängtan vinkade, — nog af, han tyckte sig se det mörka doket falla från klosterjungfrun och i hennes ställe de fina, glada, hänförande dragen af bans Karin, sådan hon fordom var, framträda. Minnet var ock genast tillhands och förde honom tillbaka till linden vid Skälasra och en trast, som i detsamma helt nära slog sin klara drill i skogen, förflyttade honom helt och hållet till den stund, då barnet i oskuld och kärek gaf honom det lilla bladet till minne af sig. Men liksom om trastens sång innehållit en besvärjelse, framkallade långt i fjerran ljudet af irslag, och för marskens öga framgled öfver vattenytan en båt, i hvilken han tyckte sig urskilja en qvinnoskepnad. IIOn stod i stäfven, och årorna