Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1870, sida 1

framåt för att riktigt tydligt åskådliggöra sin beskrifning, men så tillade ban mycket bestämdt och med snabb tunga — det kommer från Hvittvikslandet och ror nedåt Fogelvik, och sen, för det har gammalt folk sagt mig, så ror det tillbaka till Hvittvik igen ... Vill I se det? — Hvarför icke, min vän? — sporde marsken leende, och lade sin hand på gossens hufvud. — Ja, så skall I se det... Sätten eder under stora linden vid borgaled, der som I vet väl, att man kan se ut öfver hela fjärden, sätten eder der i natt, det blir nog månljust ... ja det blir det, för det hörde jag mor säga nyss . . . sätten eder der vid midnatts tid, och sägen mig sen, om I ej har sett något! — Det kan så allt hända, att jag gör som du säger — återtog marsken och gjorde en afvärjande rörelse med hufvudet åt gossens moder, som kommit in och med förskräckelse sett den lille sonens frimodighet och frispråkighet — vet du något mer att säga om detta sjörå? — Nej, bara det, att får l det ej att se nu, så får I det aldrig... ty det säger gammelfar, att det har ej visat sig i mannaminne, för se, det är något hedniskt otyg det der, och för den heliga messan viker allt sådant, så att nu lärer det väl dröja hundra och ännu hundra år, innan det nästa gång återkommer... Se jag är Söndagsbarn och derför ser jag och vet en hel hop saker, som ingen annan ser eller vet, säger mor och gammelfar. — Jag kan märka det! — log marsken och klappade gossen på hufvudet. Det var redan qväll, innan marsken kom åter till Fogelvik, och när han på afständ såg den stora linden, så log han ännu vid tanken på gossens ord. Rosendelunden sträckte sig norrut från slottet, och från det ställe, der linden stod, hade man en herrlig utsigt öfver sjön. Marsken satte sig der, och det var som om den vackra natur