tanken omkring öfver dem, och hvar han såg ett minne från fordom gömma sig undan, sköt han ned derpå och högg sin skarpa klo deri, så att det skälfvande låg för hans fötter. Och han frossade i njutningen af att trampa under sina fötter hvad som en gång stått i hans sinne så högt, att han derför velat gifva sitt lif. Ilan råkade i ett tillstånd af dyster förtviflan. Sanningen i den gamle trotjenarens ord, att han en gång kunnat rida till Bjurum, till riddar Carl Ormsson, i stället för till Kråkerum till herr Thure Stensson, så hade han haft den närvarande stunden besparad, sanningen häraf å ena sidan, och å den andra tillintetgörandet, det plötsliga tillintetgörandet af de ljufva förhoppuingar, som nästan mot hans vilja smugit sig in i hans själ och der tagit väldet allt sedan samtalet med den gröne riddaren, — så väl det ena som det andra, det sjelfförvållade lika väl som sjelfbedrägeriet, bidrog att göra det närvarande tör honom pinsamt och outärdligt. Men hur det sved, och hur ödsligt och bflöst det blef, ju mer han ryckte upp af de gamla minnena, desto skarpare, desto mer skoningslöst sick han till väga, och så hade han vandrat fram liksom på rosor, men sönderslitna och kringströdda, så att blotta törnena funnos qvar, hvilka stungo honom vid hvarje steg. Så lemnade han sin barndom och sin ynglingaälder, och så rullade de senare tren upp sin tafla. Färgerna voro der mer bjärta och friska, ja så friska, att han ännu frestades att stryka öfver målningen och måla en ny. Ötverallt såg han det bildsköna ansigtet med le stora, liffulla, strålande och glada ögonen, och sverallt tyckte han sig i dem läsa löftet om en ständig kärlek, som blygt och nästan omedvetet sat sig tillkänna äfven då, när han bands af anIra band. Egentligen var det först när han åter plef fri öfver sitt hjerta och sin hand, egentligen var det då först, som den blyga jungfrun drog sig illbaka och tycktes undvika honom, och då var