römmelse och det befanns att han bade 62 själsfränder, ehuru, att döma af svaret på talmannens proposition, man skulle trott att icke ett tjugotal nej skulle blifva afgifna. Diskussionen hade varit både upplysande och öfvertygande och den hade bestämdt för anslaget eröfradt ett betydligt antal röster. Till och med hr Liss Olof Larsson stod denna gång på de förkastliges sida, men detta af sparsamhetsskäl, såsom han riktigt nog anmärkte. Bibliotekets skatter, sade han, vore för dyrbara för att utsättas för förstöring. Hr Liss Olof visade nu, att han, fastän ingen vän af teatern, dock ingalunda är någon svuren fiende till alla kulturintressen. Per Nilsson i Iispö talade jemväl varmt och på ett sätt, som säkert tilltalade många ledamöter af allmogen, för bifall till anslaget, och d:r Rundgren lyftade sig till sann patos, då han lade kammaren på bjertat den förlust för folket, som Jåge deri, att man förmenade bibliotekets innevånare, ,alla tiders stora andar, att tala till folket i så vidsträckt krets som möjligt. Att Andra kammaren med 105 röster mot 52 beslöt indragning af anslaget till Posttidningen, 10,000 rdr årligen, är en opinionsyttring, som, hvilken utgång frågan än får i den gemensamma voteringen, icke saknar sin betydelse. Äfven nionde hufvudtiteln företer denna gång en post af synnerligt intresse och stor principiel vigt, nemligen frågan om pensionen åt erkebiskop Reuterdahl. IIon har hittills blifvit afgjord endast af Första kammaren, som, i strid mot statsutskottets afstyrkande, bifallit den kongl. framställningen i ämnet. En ganska liflig debatt fördes dock härom, och det är anmirkningsvärdt att i sjelfva verket ingen ur principiel synpunkt försvarade pensionen. Det synes också kinkigt nog att förf den åsigten, att vårt rikt doterade episkopat icke skulle förmå att af de till detsamma anslagna inkomster afsätta något till pensioner åt de innehafvare af biskopsembeten, som kunna vilja draga sig tillbaka i privatlifvet, innan liemannen tvingar dem att nedlägga kräklan. Möjligen kan det äfven tyckas, att den, som under en lång följd af år njutit de ansenliga inkomsterna af biskopsstolarne först i Lund och sedan i Upsala, skulle ha kunnat afsätta något för sin ålderdom. Visserligen är det sannt att d:r Reuterdahl gjort ett ädelt bruk af sina inkomster och att han i fullaste mått ställt sig till efterrättelse budet, att en biskop skall vara gästsri, men det kan likväl ifrågasättas, huruvida en biskop mer än andra skall vara befriad från omsorgen att tänka på medlen till sin utkomst, då han icke längre är i stånd att bestrida sin befattning och då han icke har något lagligt anspråk på pension vid embetets frånträdande. Emellertid var det rent personliga skil, aktningen för hr Reuterdahls vördnadsvärda egenskaper och hans lärdomsförtjenster, som föranledde Första kammarens bifall till pensionen. Beslutet var dock långt itrån enhälligt. Det är temligen osannolikt, att Andra kammaren stannar i samma beslut. I Första kammaren öppnades i dag den serie af strider mot privatbankerna, som torde i den närmaste tiden vara att förvänta. Det gällde denna gång bevillningen på sedelutgisningsrätten, som bevillningsutskottet velat förhöja från 2 till 5 rdr pr 1,000 rdr af utelöpande sedelstocken. I spetsen för anfallet gick hr Rydqvist, men han fann i denna kammare endast 9 medlemmar, som ville följa honom till storms, medan 69 afslogo attacken. Jag ber slutligen, hr Redaktör, att få besvära eder med en rättelse. Det är temligen gifvet, att ett och annat tryckfel skall insmyga sig vid återgifvandet i tryck af uppsatser, brådskande kastade på papperet, och hvilkens författare icke sjelf kan vaka öfver korrekturet. Edra sättare ha också emellanåt låtit mig säga ett och annat, som jag ej precis vill kännas vid, men väl vetande att tidningsläsare sällan ; gå tillbaka för att med ledning af en es-. ter några dagar meddelad rättelse korri-gera ett felaktigt intryck, som de mottai S git till följd af ett tryckfel, undviker jag gerna att falla besvärlig med rättelser. Men denna gång ber jag att få göra ett undantag, emedan det fel, hvurom fråga 1 är, vilseleder omdömet om både person , och sak. Jag yttrade nemligen i ett föregående bref, att hr Hedin hade haft omänksamheten att för sin framställning om första hufvudtiteln välja en form, mot hvars konstitutionella befogenhet ej ens) le strängaste rigorister kunde hafva något i att invända. Eder sättare har låtit mig ) äga, alt hr Hedin borde haft denna omtänksamhet, och han har sålunda förvand-lt