Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1870, sida 2

stromme vän, hvad det vill säga att b skuld sådan som min ... — Vi skola hoppas, nådige herre, vi skola hoppas — tröstade den milde mäster Andreas, i hög grad orolig för sin herre, hvars tillstånd tycktes blifva allt värre — hvad tiden beträffar kan den helige fadrens bref vara här, hvilken dag som helst ...! Men I ären trött af resan och af ära på en sommarvärmen ... Viljen I icke gå till sängs, nådige herre? — För tidigt min vän... låt mig sätta mig i den stora stolen och öppna fönstret, att jag må känna sommarvärmen, om hvilken du talar... Så, det är bra! ... I kunnen nu lemna mig! Styren blott allt i ordning till morgondagen, då är jag nog stark igen, så att vi tidigt kunna fortsätta resan. Gifven mig nu blott min lac der på bordet, ... tack käre! Kansleren bugade sig. Han ville stanna, och tårarna kommo honom i ögonen, då han såg, huru väl den käre, gamle herrcn behöfde en hjelpare vid sin sida. Men han visste ock, huru sträng erkebiskopen var, och han ogerna såg, att man ej till det minsta efterkom hans önskningar, och derför gick han, men blef stående i rummet utanför för att vara till hands, när erkebiskopen behöfde honom. Nödvändigheten att fullgöra anordningarne för resan nödgade honom dock att tid efter annan lemna detta rum för att sammanträffa med de vederbörliga männen i erkebiskopens svit. När han derunder ett ögonblick lemnade fritt tillträde till sin herres rum, smög sig en svartklädd man helt tyst fram till detta och öppnade lörren samt försvann. En stund derefter, när cansleren blef något ledig, skyndade han in i det um, der han beslutat hålla sin vakt, men på tröskeln hejdades han at en trumpetstöt. Han hade äl egentligen ej något att skaffa med hvem som sick ut och in på drotsens slott, men han hade in sjuke herre så lifligt för ögonen, och han ön