Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1870, sida 3

Säkert var det stormar af ovanlig art, som så kunnat uppröra en mans sinne, att de lemnat märko ester sig för hela lifvet. Det tycktes vara omöjligt att af denne man så något att veta, om icke meddelandet fick gå sin vanliga gång. I det dunkla, hemlighetsfulla, mörka, endast der var han klar, den arme riddaren, men då utvecklade han ofta en sådan klarhet, att ganska få kunde fatta honom. Nu skrattade riddaren åter och såg med sin underliga blick på den förstämde marsken. — Runan måste lösas — sade han — runan måste lösas ...ty jungfrun skall dö i klostret, hon skall sörja sig till döds. — Och hvem skall så den runan lösa? — sporde Carl, dock mera för sig sjelf, än för att den gröne skulle höra det. Men dervid reste sig den gröne och stälde sig i hela sin längd midt för marsken. Han pekade på sig sjelf och ryckte sedan kransen från svärdsfästet samt ryckte sönder den och strödde ut blommorna öfver marsken, som om han dermed velat lösa den trollruna, hvarom han talat. Marsken såg spörjande på honom och log, när han blef varse det allvarsamma och stränga uttrycket i det stumma anletet. — I skolen lösa mig den runan? — sporde han. Den gröne nickade, och innan marsken hann spörja mera, vände han sig om och gick. I dörren hördes hans torra skratt och derpå ljudet at hans fasta, kraftfulla steg, som aflägsnade sig. En stund derefter lemnade ock Carl Knutsson slottet och gick till svartbrödraklostret, der han begärde att få träffa erkebiskopen. Hos denne befann sig redan förut Carls frände, Upsalakaniken Jöns Bengtsson, och Carl tyckte sig i den slutne mannens eliest så orörliga anlete läsa ett