Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1870, sida 3

NILS BOSSON STURE. 7) Historisk Roman i tre delar af C. Georg Starbäck. — Tyst! — afbröt riddaren och höjde handen, men skrattade omedelbart derpå, tilläggande — det är den gamla visan. Stolts jungfrun är förd bakom ljuset och säger nej, riddaren går och sörjer sig till döds, fast han visar verlden en glad yta och klingar så manligt i sin rustning af stål... Nu beder han den sköna, ... nej, det lyckas honom icke, en runa är sjungen mellan dem båda... de kunna ej ega hvarandra! — Och hvilken runa är sjungen? — sporde Carl ifrigt, forskande i den grönes outgrundliga blick. — Och kan hon ej lösas? — Det är på tiden att hon löses... det är på tiden att hon löses, ty jungfrun är redo att gå i kloster! — fortsatte riddaren i en halfsjungande ton. Men marsken sprang häftigt upp och fattade riddaren kraftigt i armen. — I talen om mig och jungfru Karin... sägen det riddare, sägen det rent ut, om så ett bjerta klappar i edert bröst! Ett ögonblick var det, som om den gröne riddaren med ens kommit till sig sjelf. En stråle af innerlig kärlek lyste i hans blick och hans breda mun drog sig till ett halft vemodigt leende: Men ljusstrålen försvann så snart, och leendet gick öfver till ett grin af smärta. Marsken såg med ett uttryck af sorg skistningen i det ärriga anletet. ) Se H.-T N:o 64