Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1870, sida 2

C 7 1 TIA 101)uHde inskrift står: , Några steg från denna plats dogo John Rogers, John Bradford, John Philpot och andra Guds tjenare eldsdöden för Kristi tro åren 1555, 1556 och 1557. I talet vid aftäckningen yttrade carl Shaftesbury, det han ingalunda ville upprifva gamla sår och utså tvedrägt, samt slutade med orden: ,, Vi vilja endast erinra oss dessa män och den gudomliga välsignelse, som hvilar öfver deras minne. De, som vållade deras död, äro kallade till räkenskap och förgätna, och I, mina åhörare, skolen förena er med mig i den andäktiga bönen, att katoliker och protestanter hädanefter måtte täfla med hvarandra om att besrämja vårt gemensamma säderneslands väl och förete de högsta och ädlaste förebilder för den gemensamma kristendomen. Må vi derföra säga: all ära åt dessa ärorika bröder, som dött för vår välfärd, våra rättigheter och vår frihet; och låtom oss begrafva i glömska det, som är förgånget. SPANIEN. Den franska ,Gauloist meddelar från sin korrespondent i Madrid en del närmare upplysningar om den i duellen med hertigen af Montpensier fallne prins Ilenrik af Bourbon. Ilan var c:a 47 år, men ingen kunde taga honom för mer än 35. Eoär ban icke egde någon förmögenhet, lefde han nästan uteslutande af sin broders, exdrottning Isabellas gemål, godhet. Vunu för få månader sedan bodde prinsen i en mycket anspråkslös lägenhet i tredje våningen af ett hus vid Rue de Rivoli i Paris. Exdrottningens gemål hade emellertid efteråt skattat honom en bostad, som bättre motsvarade hans rang; men prins Henrik, som gerna ville spela en roll i den spanska revolutionen, ville icke begagna densamma, utan begaf sig, tvertemot hela familjens önskningar och råd, till Spanien. Henrik af Bourbon hade år 18 17 gift sig i Rom och hade — likasom de flesta af de spanska bourbonerna — gjort en mesalliance. Han hade nemligen gift sig med donna Helena de Castelvi, en dotter till grefven af samma namn, samt hade med henne fyra barn: en son och tre döttrar. Då Isabella var fördrifven, skyndade han att erkänna den spanska revolutionen och skref t. o. m. häftiga brochyrer mot den afsatta drottningen. Men det unga Spanien ville icke votå af honom, och hans bref till marskalk Prim blefvo knappt besvarade. IIans häftiga brochyrer mot hertigen af Montpensier blefvo icke beaktade af denne, så länge prinsen var frånvarande från Madrid, och de bidrogo icke heller att gifva honom den ställning, som var honom fråntagen al Isabella. Den 7 dennes lät prinsen i flera af den spanska hufvudstadens tidningar införa följande: Till Montpensieristerna! Jag är skyldig min heder att bryta tystnaden, enär man efter hertigens af Montpensier ankomst till Madrid satt i omlopp ryktet, att jag till honom stode i förnedrande förhållanden, hkasom om han vore en hjelte och eröfrare, hvilken kunde spänna hela verlden för sin triumfvagn. Detta rykte är lika elakt och lögnaktigt, som ett annat, hvilket påstår, att den vädle general Prim betingat sig vid Anton I:s kröning flera millioner som betalning för de tjenter, han gjort. Ilvad den berömde ministerpresilenten angår, så är icke nödigt att tala om hio-. om, enär det är hvar man bekant, huru det står ill med ,hans heder, hvilken dessutom är beecknad af hans formliga förklaringar. Men hvad nig angår, så skulle jag icke — ilall det ej sundes ett montpensieristiskt intresse — haft af nölen att ännu en gång meddela: 1) att jag varit ch skall, så länge jag lefver, blifva den afgjorlaste politiske fiende till den franske prinsen; ) att det icke finnes något skäl, någon svårighet, ågon intrig, eller någon våldshandlirg, som kan minska det djupa förakt, som hans person inr mig, och som hans politiska hokus pokus ste ingifva hvarje hederlig man iallmänhet och je god spanior isynnerhet. Det bekymrar mig a att jag framkallar yrede och hemlig hämnd t de personer, som så djerft förnedrat sig för att yssa de montpensieristiska penningarne. Enär ig på Narvaez och Gonzalez Bravos tid som migrant i Paris arbetade för den liberala saken, dar jag med sakkännedom om Montpensier och hans ngelägenheter. Denne prins, lika skurkaktig som ans jesuitiska anor, hvilkens gemena uppträ7 ande den franska historien så klart framställer, sulle biifvit proklamerad till konung utanför Cax, om icke en af mina berömda kamrater vid ottan hade vägrat att smutsa sin uniform samt ! ed lika mycken energi som värdighet tillbakasat det största förräderi, som den nyare tiden eulle ha sett. De köpta själarne säga, att Montinsier är ett fullkomligt väsende, en fredsregnbåge en Gud af mildhet. Må dertöre det blod, som it utgjutet, och som intill hang fullkomliga svinnande skall komma att utgjutas, falla på hans ifvud! Dåligt medel, för att upptaga en till jorn fallen krona! Montpensiers at tronfeber intna liberalism är så egennyttig, att han förtjenar n förskräckliga tuktan, som nationernas rättvisa Itals bjuder. Jag är spanior och delar min nans ädla känslor. IIvarje gång då jag till sjös r sörbi Gibraltar, utropade jag: , När skola vi itva ett belt Spanien? År 1508, då min far umkallade ett uppror af det tappra folket i Maid, var vårt land ett byte för den beväpnade vastonen; nu är det den skrymtaktiga, jesuitia och förderfliga orleanistiska invasionen i vårt dess regeringar uttröttade, i förtviflan bragta n af kartecher decimerade land. Lyckligtvis ha sh ärorika minnena af Daoiz, Velarde och marlan rna vid Carral ännu icke försvunnit, utan fortk va i hvarje god spaniors hågkomst. Montpenr representerar den orleanistiska sammansvärjgen mot kejsar Napoleon III, i hvilken vissa iniorer af hög rang inträdt; men må dessa spanoch franska konspiratörer veta, att, om den serliga dynastien kommer på fall, det icke blir eanisterna, som taga artvet, utan Rochefort, v. s. den franska republiken. De må veta. atti anien är Espartero den man, som har anseende st ar föremål för vördnad, men ingalunda denne rtalige fransyske rånksmidare. ot! Henrik af Bourbon. ssti Då otvanstående blef synligt i Vadrids en ningar, var hertigen af Montpensier der soc 1 ansåg — trots de råd, som gåfvosIII. SZ— — — — — — — —2 2 m ve la hu