IILn hår I 81810, OEM 1:m 0 02 7 all frihet i omsättningen af bränvin, bära skulden tt det deraf framkallade motsatta strätlet söker sitt stöd i en återgång till de allint erkända grunderna för all omsättning. Om det dervid skullo gå derhän, att de nuvarande inskränkningarne i bränvinsutskänkningen inom denua och andra stadskommuner skulle komma iftt phöra, så bär i nniug ingen annan skulden derför, än de, hvilka i likhet med utskänkningsbolaget och den ärade redaktionen icke velat i att man icke kan gå så långt som heldst i atv kelse från de för lagstittningen gilna gränser, och att ingrepp i den allmänna friheten måste begränsas, för att kunna tillvinna sig erkännande och fortfarande understöd af den allmänna meningen 1). Betröffande redo nehället af den underdå några erinringar tillåtas. Redaktionens påstående i uppsatsen af den 5 dennes, att uppgifter i ansökningen ej ölvere stämma med verkliga förhållandet, i ktionens anmärkningar emotiniga ansökningen, torde s ende på inkomsten af bränvinsuts i aden uti den sednare omständligare i den 12, der uppgiften röraude nämnde inkoras suges Vi ott groft misstag, sedan lik: I redaktionen sjelf vidgått, att ansökningen endast omta e ens Jar bruttoinkomsten och uppgiften derom blifvit till riktigheten ifrågasatt. Redaktionen anser sig berättigad fordra, att ansök ningen bert redogöra, icke för brutto-inkomsten, utan för nett inkomsten; men hvad berättigar redaktionen t ett sådant anspråk? Var det i ke rättighet att visa hvad konsumenter: tala u:öfvär det allmänna bränvinspriset och att deraf draga behör satser för sina ändamål? Då de funnit sådant för sina syften tjenligt och dervid icke afvikit från sanningen, så må väl ingen ega att påstå, att de v nställt saken, derför att de ej bevisat något annat, än det hvarpå de grundat sin framställning, eller att förneka dem rätt att åberopa de be som styrka de at dem använda skäl. Om de misstagit sig i alscende på dessa, så bära de ju sjelfve olägenhet derat, och deras vedersakare komma ju då så my cket lättare från saken, utan att behöfva framkomma med beskyllnin ing i samma andedrag då det mådgilr aftikelse från sanningen icke egt rune. S beträffar, så inser enhvar, att detta endast finnes på den sidan, der man tilltror sig att föreskrifva sin mot åndare hvad i si intresse skall söka utreda. Männe icke på red r i detta hänseende kan tillämpas ett af redaktionens egna, amma uttryck, att den sak, som på sått måste försvaras, torde i sanning vara ganska svag? :) Att redaktionen och peti rna äro af olika monivugar, om försäljningspriserna varit för höga cke, må ju icke skäligen läggas någondera af dem till last. Att bolaget likväl gått så längt som möjligt i priser höjande lärer så mycket hellre böra erkännas, som bolagets egna för allmänheten kända förhandlingar visa, att man inom bolaget önskat, att priserna kunnat höjas ännu mera, samt bemödandet att åkomma minuteriugen vbestridligen har till syfte att kunna ytterligare höja priserna. Det sy då minst sagdt besynnerligt att vilja från andra synpunkter försvara prisbestämmelser, som funnit sin begränsning endast i den konkurrens, som minnthandeln medfört. Lyckas man aflagsna denna konkurrens, så lyckas man dock säkerligen icke att vinna erkannanqe för blifvande prisbe er, om än monopolisten med maktspråk isa alla anmärkningar, i am har afg eller medvetandet att I n örande rätten, så li hans anspråk icke begränsas af någon taxa ). Det erkännes gerna, attdeth rande utskänkningsbolaget endast ledes af sllantropiska syften ). mon då det å redalttionens sida medgifves. att dessa numera äro inskränkta till konsumuonens hämmande genom varans fördyrande och genom dess försäljning endast mot kontant betalning samt att vinsten icke kommer arbetaren tillgodo i annan mån, än som han bidrager till kommunalutgifterna; så är det ock klart, att bränvinshansålunda bedrifven för kommunens räkning, verkar hufvudsakligen såsom en beskattningsmaskin omedelbart på den del af befolkningen, som måste köpa varan hos monopolisten. Derigenom befrias de, hvilka skulle genom bidrag ersätta den bristi kommunens inkomster, som eljest uppkommit, från en del at sin börda, och denna deras andel drabbar i stället till större delen den arbetande klassen. Om än redaktiouen, lika med petitionärerna, ser detta förhållande med ledsnad, så mister det likväl icke derför sin verklighet, och då redaktionen ansett , oförsynt och ,tilltagset, att saken blifvit omtalad, kan det finnas andra, som egna dessa benämningar åt anspråket att sanningen skall undanhållas 7). Det är en gammal tvistefråga om bränvin sumtionen hämmas kraftigare då bränvin å de ställen, der detsamma icke får förtäras, må säljas i hvilken ringa mångd som belst. eller de att de, hvilka end i mindre mängd kun ställa sina inköp, tvingas I Redaktionen ara ense med petitionärerna nivuteringen bör bållas afskiljd från bvilket ock af författningen åsyfus. Att redaktionen likväl anser det stridande emot författningen om skillnaden emellan utskänki och minuteringsprisen blifver särdeles betillhör red:ns egzendomliga uppfattning at men om bolaget delar samma äsiat. kan lätt jemkuing ske genom nedsättning i Då det lik lärer finnas zus frams n sjelf bedrifver minu0 seu, den ock tiligodonjnter hela vinsten å hvarje utlemnad kanna; och att deremot, då minuteringsrättigheterna säljas på auktion, staden kan gå miste om den i fattningen bestämda afgift för mången utminuterad kanna. gengäld erhålles dock s rhet för en viss inkomst, och likartadt är förhållandet i alla de mänga fall, då ett medeltal måste antagas för bestämmelser, hvilka icke kunna på förhand noggrannt beräknas. Om afgilterna af minuteringen genom rättigheternas försäljning a sig lägre, än de anses böra vara, så får anan icke derföre underkänna verkan af konkurrens Deuna verkan kan i månget fall i någon del eller till någon tid vara osullkomlig, men konkurrensen är och blir dock en regulator, som i Jängden icke sviker det förtroende, som både vetenskap och erfarenhet tillerkänt densamma ). Åt vetenskap och erfarenbet kan det ock utan vidare ordande lemnas att vederlägga redaktionens förmenand t om utskänkningsbolaget blifver ensamt om både minutering och utskänkning at bränvin, deraf icke skulle uppstå något monopol och att dei allmänhet befarade följderna af ett monopol icke i detta fall skulle intraffa 7). Med skäl må det frågas: hvarför skall den uteslutande rättigheten att bär i staden sälja bränvin törlora sitt vanliga namn, då rättigheten öfvertages at bränvinsbolaget? och hvartör skola de vanliga följderna at ett monopol uteblitya mera i detta än i andra fall? Det tillkommer redaktionen att besvara dessa frågor; men hitttills bar på den förra frågan icke lemnats något och på den sednare endast det svar, att bolaget mottagit anbud å leverans af bränvin. IIvad detta har med frågan att göra är svårt att inse, om icke meningen varit att säga, det bolaget förbundit sig att för hela sitt behot ovilkorligen antaga det lägsta pris, som bjudits. Detta har dock bolaget icke gjort och lärer icke heller komma att göra; men i allt fall blifva de, hvilkas anbud förkastats, satte ur tillfälle att här på platsen bereda afsättning för sin vara, och dessutom bindras icke monopolets verkningar med hänsigt till försäljningspriserna, hvilka utan all begränsning skulle komma att bero af bolagets godtfinnande. Insändaren är icke förmäten att antaga, det redaktionen skall förmås att frånträda sin mening; och som redaktionen i sin egen tidning alltid har sista ordet och bestämmer det lämpliga sättet för bruket af detta, förutser insändaren, att de at red:n framställda beskyllningarne skola förnyas ehuru de till och med af redaktionen sjelf blifvit vederlagda, samt att alla de gjorda endena komma att upprätthållas, oaktadt de i verkligheten torde i det föregående vara tillräckligen undanröjda. Hvad insändaren dock hoppas såsom en möjlighet, är att red:n skall inse, att nitet äfven för en god sak kan vara öfverdrisvet och att hvarje ofrerdrift framkallar en reaktion, som icke sällau hotar att tillintetgöra det goda med det dåliga. Om det ligger någon verklighet i den af , P2 I dan mana —