Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1870, sida 2

sallningar med afseende på sina svenner och det solk, som han ville hafva med sig på färden ned till Kalmar, hvarpå denne aflägsnade sig, och marsken blef ensam med den gröne riddaren. Denne höll sitt svärd upplyftadt, så att fästet var i jemnhöjd med örat. Omkring sjelfva fästet hängde en krans af ,Jungfru Maria lin, hvars små blå blommor tittade fram mellan det gröna som hundrade små ögon. Riddaren tycktes med from nyfikenhet lyssna, som om de små blommorna haft något att säga honom, Marsken log, när han fick sigte på riddarens lek. — Hvad hafven I nu för ett påhitt? — sporde han och vände sig bort från mannen, som om han haft nog af hvad han redan sett, men så vände han åter hufvudet tillbaka, och der satt den gröne och lyssnade och såg så småklok ut, att marsken mot sin vilja måste betrakta honom och upprepa sin fråga. Det dröjde dock, innan riddaren svarade, och allt mera spändes marskens nyfikenhet. — Tyst, tyst! — sade till slut den besynnerlige mannen — de tala med hvarandra ...! Tyst .—. jag skall säga eder det... Svärdet är en riddare så stolt, blomsterkransen är en stolts jungfru så skön ... — Det snacket är ju nu så gammalt som gatan, Gröne! — I ären mäkta klok, herre — genmälte riddaren med sitt torra skratt — men menniskor funnos innan gatan blef till, och det kan icke min riddare och hans sköna jungfru göra något till eller ifrån. — Hjertesorg och hjertetröst — sade marsken i tanken — ja, ja... I hafven nog rätt i det, de hafva funnits så långt tillbaka som menniskor! (Forts.)