Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1870, sida 2

sig omkring, tills han fick sigte på en gråbroder, hvilken han närmade sig. — IIvem är den bortgångne, som med sådan ståt söres till grafven? — sporde han, — Det är herr Erik Puke! — blef svaret. Domherren besinnade sig en stund, men så hviskade han något i örat på gräbrodern, hvilken steg åt sidan och lemnade rum för de båda svartmunkarne, så att de gingo öfver bron och in genom porten till gråmunkeklostret. be fortsatte tysta sin väg öfver gården och in i klosterkyrkan, der de stannade i skuggan innanför dörren och åsägo, huru liktåget skred fram i högkoret, der munkarne nedsatte kistan, hvarpå jordfästningen skedde. När denna var till ända, lemnade munkarne sjungande kyrkan, och der framme i koret stod mellan de höga vaxljusen, hvilkas lågor fladdrade sör: draget från kyrkodörren, stoftet af den man, hvars verksamhet gilvit rikets store så mycket att tänka på. Den högväxte mannen sågo de stå med korslagda armar ensam framför kistan, försjunken i tankar. Kappan var tillbakafallen, och man kunde se, huru guldtrådarne glänste på den röda lifrocken. Ilusvudet var bart, de tysta åskådarne nere vid dörren sågo nu tydligt och igenkände herr Carl Kuutssons ädla och vackra drag. Då skymtade förbi dem en hög, mörk qvinnoskepnad, till sin drägt påminnande om den orden, hvars kåpor de sjeltve för ögonblicket buro. När hon kommit fram i midten af kyrkan och fått syn på riddaren framme i koret, drog hon sig åt sidan. Kort derefter inkommo tvenne andra qvinnor, af hvilka den ena var helt ung, den andra al en framskriden ålder. De voro beslöjade, men man kunde på deras gång och hållning skilja mellan dem. När de hunnit ett stycke fram i kyrkan, tycktes den äldre vilja hålla den yngre tillbaka. Sannolikt utöfvade åsynen af den höge riddaren