Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1870, sida 2

äfven på henne samma inflytelse, som på nunneskepnaden. Men den unga lät sig ej hindras. Hon gick med nedlutadt hufvud och fortsatte sin gång fram till koret, der kistan stod. Här föll hon på knä och bad. Marsken trädde dervid något åt sidan, men man såg tydligt, huru hans blick oafvändt och skarpt hvilade på den bedjande, och det var lätt att finna, det en egen, väldsam rörelse föregick inom honom, så vida det icke var det ovissa, fladdrande skenet från vaxljusen, som åstadkom de snabba skiftningarna mellan ljus och skugga i hans anlete. När den bedjande slutligen reste sig upp, gick marsken fram till henne och räckte henne sin hand, i det han sade något, som dock för afståndets skull icke kunde höras. Den beslöjade gjorde en åtbörd af bestörtning och tog ett steg åt sidan. Ett vemodssallt, sorgset leende flög dervid öfver marskens drag, och han tog tillbaka den framräckta banden. Hans läppar rörde sig och han talade länge, men intet ord hann fram till den del af kyrkan, der de båda lyssnarne befunno sig, så att det blef begripligt för dem. När marsken slutat räckte han åter fram handen, och hela nans anlete talade dervid nästan tydligare än hans ord. Icke ens den kalle, för hjertats vekare känsor oåtkomlige domherren kunde misstaga sig på etydelsen af detta ansigtsuttryck. — Jag menar, att den gode ma hafva valt ett bättre ställe för sitt frieri! — yttrade han helt sagta till sin följeslagare, och båda logo ett giftigt leende, medan de allt fortfarande höllo sina blickar på de båda vid likkistan. Qvinnoskepnaden stod stum och or marskens ömma tal. De våldsamt sammank händerna utgjorde det enda tecknet, att mars ord trängt till hennes hjerta, men tydligen hade de icke der åstadkommit den rörelse, som marsken väntat och åstundat. Det visade sig skenbarligen,