Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1870, sida 1

n le Fföreslagit att n 2 1 — 2— på en tid, då landet genom ett godt å höjning knappast hunnit hemta andan efter de föregåend missväxtären och då industrien ännu låg alldele nere. Ilär borde hafva gällt att förekomma stats bristen utan att öka skatterna, och för att vinn ett sådant mål hade tal. deltagit i utskottets be slut. Detta hade icke heller i sådant afseend kommit till så nedslående resultat, då regeringet genom skatteförböjuingar erhåll: 1,S00,009 rdr och utskottet genom besparingar på :de och 5:te hufvudtitlarne sökt åstadkomma ned sättning i utgifter af 1,136,000 rdr. Om man der. till beräknade brånvinstillverkningen till något bögre belopp än regeringen föreslagit, så finge man en ytterligare bjelp till statsbristens betäckande Då andra länder bemöda sig att göra inskränkningar på militärbudgeten, hade man tänkt att så kunde ske äfven bär. Det är för öfrigt icke något nytt, att man vill använda ber sfonden till beväringens öfning, ty K. M:t bar sjelf föreslagit 1569 års riksdag att använda medel deraf i och för utsträckning af beväringens öfningar. Nu åter vill regeringen begagna sig deraf för uppsättning af nya regementen, och om detta ej bifalles, så vore ju de härtill föreslagna 230,000 rdr lediga till andra ändamål. För att förekomma nya skatter och icke bidraga till konflikter mellan kamrarne eller mellan dessa och regeringen önskade tal. bifall till utskottets förslag. IIr Wallenberg ansåg det ej lämpligt att ingå i någon fin juridisk tydning af beväringsförfattningens innehåll, utan att man borde se frågan i istort. Jal. visste mycket väl att sätta värde på I sparsamhet, hvilket han sade sig bäst hafva visat genom sina bemödanden att taga reda på de små kapitalen. För sparsamheten får man dock icke glömma landets stora intressen, och ett sådant är vårt försvar, för hvilket vi göra alltför litet. Om vi vilja försvara oss, återstår för oss nu att egna all möjlig omsorg åt våra rörliga kolonner, och derför måste vi omhulda beväringsinstitutionen och gifva den ökad öfning. Mot den förre talaren anmärkte han särskildt, att vi helt enkelt ej hafva något att afväpna. Ilar gäller det endast att besluta sig för den nödvändigaste öfningen, och derför förordade tal. K förslag. Statsrådet Berg c e om denna frågas stora konstitutionella Ilär gäller nemligen, om riksdagen eger rätt att vägra anslag till en af lag bestämd institution samt att på något sätt soka förfoga öfver hvad som blifvit stäldt till K. M:ts disposition. Statsutskottet hade ej ifrågasatt, att andra klassens öfningar skulle inställas, icke heller att beräringslagen skulle förändras, eller att det ej vore nödvändigt att öfva andra klassens beväring år 1571; men det hade vägrat medel dertill och i stället gifvit en invisning på en fond, som det sjelft erkänner sig icke ega rätt att begagna. Det har alltså uppställt såsom alternativ, att K. M:t antingen skulle inställa dessa ngar eller ock begagna en del af fonden till andra ändamål, än som han anser lämpligt. Mot det påståendet, att någon ny tanke ej låge till grund för hvad utskottet föreslagit, anmärkte tal., att h. M:ts slag till 1869 års riksdag ej hade afsett att an medel at denna fond till de bestämdt föreskri öfningarne, utan till en utsträckning af dessa, 1 ket väl vore ett sätt att främja bevärivgsinrättningens ytterligare utbildning. Tal. yrkade alltså asslag på utskottets hemställan, som går något u öfver grannlagenhetens fordringar. Grelve Lagerberg yttrade sig om nö ten at beväringens öfningar, då denna kanske en dag kunde komma att blifva vår egentliga armåö. De 30 dagars öfning, som bestås den, vore litet, men med de kloka åtgärder, som på senare tider blifvit vidtagna för dessa öfningar, bör dock åtskilligt kunna vinnas ätven på denna korta tid. Medel derför måste alltså anskaffas, men utskottet hade föreslagit ett olagligt sätt derför, och vi tillade tal. — som för hvarje dag få allt större och större makt, böra noga tillse, att vi ej ofverskrida råmärkena for vår konstitutionella befogenhet OM ej besluta öfver medel, som ensomt bero h. Stjernblad medgaf det nyttiga i att söka göra besparingar, men tillade, att detta cj linge ställas såsom det högsta målet, utan måste stå tillbaka för stora statsbehof. Itt sådant, och det största, vore bevärivgsinstitutionens upprätthållande. Utskottet har ansett sig nödsakadt att afse begge dessa fordringar, och i sin förlägenhet har det djat till andras tillgångar, då det ej hade några egna att tillgå. Det har derför gjort en stor invisning på en fond, som lagen klart och tydligt ställer cusamt till K. Mas föriogande. Detta utskottets dli arligt, sedan M:t bestämdt uttalat sig för bibehållandet at sin dispositionsrätt. Utskottets hemställan är således obestridligen detsamma som skattevägran, en adlig åtgärd, då vi alla önska eu fortsatt utveckling af vår beväring. Bättre vore då att begna bankens nettovinst. Tal. yrkade bifall till M:ts förslag. I samma syftning yttrade sig äfven statsrådet h. Leijonhufvud af den orsak möjligt att bestrida öfningarna för en mindre dummalr IIlGeelius betonade nödvändigheten af att ätthalla den konstitutionella grundsatsen, att hn kronan eller representationen böra inJripa i hvarandra tt. Detta är t för leras fredl och samverkan. Tal. erinade, röpsafgiften, let fullt konstitutionella sätt, fonden uppstått genom friat uppdrog en parallel emellan hvarpå K. M:t i 5 Ä less proposition begärt amt da en del af denna fond till i stam till beväring i de landskap, der sådan :as, och det sätt, hvarpå utskottet a 1 på fonden, visserligen under ordala ; e gen att koungen tåckes dertill samtycka, men dock i sjelfva erket så, att om han ej dertill samt) an intet anslag. För denna anslags ans al. att utskottet ej haft skäl nog i det uppg