Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1870, sida 2

förhällandet är för närvarande utbildad stamtrupp samt framställde i korthet de orsaker, som ur strategisk synpunkt betingade denna nödvändighet. Tal. framhöll, att Norrland till följd af sin terräng och sin glesa befolkning icke kunde erbjuda något koncentreradt försvar, men deremot ett guerillakrig, sådant som Sverige med heder hade fört under 1808 och 1809 årens krig. Talaron ansåg likväl nu ifrågavarande punkt böra återremitteras på det att densamma måtte kunna behandlas i sammanhang med de frågor, hvilka hr Palinder i sin motion vidrört och hvilka nu voro föremål för särskildt utskotts beprötning. Slutligen ansåg tal. denna öfverflyttning icke det ringainverka på frågan om reorganisationen af landtaret. som i alla händelser likväl icke syntes stå så nära för dörren. Grefve Ilen. Hamilton ansåg att representationen i fråga om ordnandet af landtförsvaret kommit i en cirkelgång, hvarur den hade svårt att reda sig. Då K. M:t framlemnar ett förslag till förändring i en viss del af vår armeorganisation afslår riksdagen det, emedan den väntat på ett stort, omfattande reorganisationsförslag; kommer åter ett dylikt, afslås det förmodligen ock derföre, att det är allt för omfattande och att inga förkeredande åtgärder vidtagits. Tal. framhöll såsom sin äsigt likväl vigten deraf, att vissa bestämda grundsatser uttalades. K. M:t hade framställt tvenne, nämligen att de båtsmansrotar, som äro öfverflödiga, kunde öfverflyttas, samt att indragningar kunde ega rum å vissa kårer för att förstärka andra och derigenom bereda beräringen tillfälle att erhålla fuliständig stamtrupp. Då nu båtsmansrotarne bostodo af 6,000 nummer, deraf omkring 06 vore obehöfliga, vore det, under äflandet om besparingar, icke desto mindre en misshushållning i stort att icke ingå på K. M:ts förslag. Tal. instämde likväl i yrkandet om punktens åtterremitterande, hvarvid man likväl borde anhålla, att statsutskottet måtte vänta med sitt svar till dess det särskilda sjöförsvarsutskottet hade fattat sitt beslut i de frågor af enahanda art, som vore under dess behandling. Hr Rydin yttrade sig, -sedan han först med afseende på sjelfva hufvudfrågan betonat nödvändigheten att begagna sig at de tillgångar man egde för att åstadkomma ett bättre försvar, — om den rättsliga delen af frågan. Det hade vid föregående riksdag i likartadt fall gjorts det inkast, att något icke kunde afgöras utan vederbörande rotehällares hörande. I detta afseende ansåg tal. att regeringstormens 80 S gäfre regeringen och riksdagen formel rätt att handla i öfverensstämmolse med K. M:ts föreliggande förslag. Betraktade man åter den materiela delen af frågan, eller huruvida någon orättvisa träffade vare sig rusthällare eller båtsmän, så anmärkte först tal. att de senare likaväl som soldater, hvilka äro obehöflige, kunde afskedas. Men båtsmanshållen äro hårdare roterade än soldatrotarne och således låg i detta hänseende ingen orättvisa i den nu ifrågasatta öfverflyttningen. Frågan vore då om en sormelt underordnad rätt, nämligen rothållarnes kontrakter, skulle stå öfver en formelt öfverordnad rätt såsom riksdag och regering, då dertill icke någon materiel orättvisa beginges — en fråga hyilken tal. icke kunde annat än nekande besvara. Tal. påpekade hvad följden skulle blifva om staten måste uppsäga vederbörande rotekontrakter, nämligen att rotehällarne finge återgå till sina äldre, före dessa kontrakter befintliga skyldigheter och underkasta sig utskrifning. Tal. visade derjemte, att rotehällarne icke vore skyldiga, hvarken att prestera båtsmän eller soldater, utan endast personer. Då kunde väl invändas, att legan för en soldat vore dyrare än för en bätsman, men skilnaden torde likväl uppvägas af den dyrare beklädvadskostnaden för båtsmannen. Tal. jemförde de at utskottets majoritet rörande landtförsvaret uttalade åsigter med nihilisternas i jernvägsfrågor. Man ville icke förstärka stammen, och ej heller beväringen, utan tvertom undandraga denna sednare institution de för dess utveckling anslagna medel. För ett sådant handlingssätt, eller att icke vidtaga de åtgärder man kan för lardets försvars, utan i stället öfverlemna allt åt framtiden, ansåg tal. representationen icke kunna stå till svars, så mycket hellre som risken icke vore annan, än att representationen stötte på några små enskilda intressen. Talaren yrkade återremiss. Hr Nisser önskade äfven frågans återförvisande, dock med uttryckande dervid af den önskan, att sättet och tiden för den ifrågasatta öfverflyttningen blefve tydligt uttryckt. Grefvarne C. G. och O. J. Mörner, Posse, srih. Ussen, samt hr Montgomery-Cederhjelm syntes icke gilla den af K. Mit föreslagna ötverflyttningen, af skäl att densamma icke vore påkallad af någon tvingande nödvändighet, att den skulle utgöra ett hinder för den väntade reformen af landtförsvaret m. m. Dessa talare motsatte sig likväl icke frågans återremiss. Vidare yttrade sig hrr af Klint, Tornerkjelm, von Koch och Nordström yrkande jemväl återremiss, dock under uttalande af sitt gillande utaf den ifrågasatta ötverflyttningen. . Efter slutad öfverläggning återremilterades punkten. Samma beslut fattades rörande tvenne andra i sammanhang härmed stående punkter, deri afstyrktes Jels några af K. M:t, dels af enskilda motionärer väckta förslag i hufvudsak rörande samma ämne. Deremot godkände kammaren, emot utskottets hemställan, K. M:ts förslag, att de Dylta svafvelbruk tillhörande s. k. frisocknehemmanen i Axbergs m. fl. socknar nu skola underkastas effektiv rotering. Bland öfriga första kammarens beslut rörande fjerde hufvudtiteln nämnas följande, nämligen: att kammaren bifoll K. M:ts förslag, att från anslaget till generalitetsstaten till anslaget för landtförvarsdepartementets kommandoexpedition