Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1870, sida 3

cellfängelset och förvisade målet till rådhusrätten islandade ämnen. De siamesiska tvillingarnes uppträdande Berlin, der direktör Rerz som bekant engagera dem mot 11 000 thaler i månaden, skildras i en tysk tidning sålunda: Två äldre män i frack framträda för att be gynna en långsam promenad på en i mandgen upp. rest estrad. Deras eleganta linue är framtill nå got öppnadt för att läta det märkvärdiga för eningsbandet nödtorftigt framskymta. Tid efter annan buga sig båda, men icke på samma gång utan den ene gör sin böjning på hufvudet törst då den andre slutat sin kompliment. Emellanå försöker äfven den ene att framtvinga ett mat leende, som gör ett melankoliskt intryck på åskådarne. Derpå beträda de på en smal trappa der gång, som leder mellan logerna och den så kallade tribunen. Den starkare skjuter den svagare framför sig, i det han berörer honom med flata handen. Publiken tränger sig fram från alla sidor för att få se det underbara sammanväxningsstället; paret vänder sig åt höger och åt venster och bugar sig emellanåt; den ene småler ibland en medföljande förare gör nägra svaga försök till en förklaring, och den, som icke vill hänsynslöst tränga sig inpå, liksom vore ett djur framstäldt till åskådande. får föga se af denna naturens underbara lek. Ännu en gång synas tvillingarne på arenan och buga sig; några taktlösa händer försöka en hastigt nedtystad applåd, och ,,den stora representationen är förbi. En åskådare, som icke är lifvad af något vetenskapligt intresse, medför från densamma en känsla af innerligt medlidande såsom det förherrskande intrycket af att se dessa naturvidrigt sammankedjade kroppar, dessa sorgsna ansigten, dessa snedvridna skuldror på den svagare, hvilken den starkare släpar med sig som en odrägliglig börda. Man lider med den senare, som ej kan bli qvitt sitt alter-ego, hvilket dock hela hans hållning och uttryck visar vara hans hjertligaste önskan; man beklagar den svagare, som, endast stödd och framskjuten af den andre, kan fortskafta sig. — Om det beklagansvärda parets dagliga lif berättas följande: ,Tvillingarne stiga upp kl. 9 och intaga jemte sina söner, af hvilka den ene är 12, den andre 18 år, på amerikanskt manör sin frukost. Derefter språkas och läses engelska och amerikanska tidningar till inemot kl. 2, då den andra frukosten intages, hvartill rödvin drickes. Härpå sofver paret en stund, hvarunder sönerna gå ut att bese stadens märkvärdigheter. Kl. 5 ätes middag och om aftnarne, efter föreställningens slut, drickes te, grog eller punsch. Besök tillåtas ej; endast läkare af större anseende hafva tillträde. Thors hammare hade, såsom kändt är, läses i danska Dagstelegrafen, den egeuskap, att den af sig sjelf kom tillbaka till guden, då han hade kastat den emot jättarne. IUfter hvad man nu fått sig bekant, behöfver denna egenskap alldeles icke hafva varit ett mytiskt predikat eller härröra af någon särskild gudomskraft hvarken hos den höge Asa-guden elter hos hans älsklingsvapen; det är tvertom icke osannolikt att egenskapen har varit helt och hållet verklig, om icke i en guds hand, så dock i några af våra förfäders händer. I ett af de sednaste häftena af ,, Tidskrift for Tysik og Kemi finnes i alla fall ett utdrag ur en tysk afbandling, af hvilken man inhemtar följande: De infödda i Australien begagna ett egendomligt vapen, kalladt bumerangen, hvilket i en reseskildring af King beskrifves såsom ett fruktansvärdt vapen, ett kort och böjdt stycke at tungt trä, hvilket kan kastas så behändigt, att endast den, som har kastat det, vet hvar det skall nedfalla. De infödda begagna det såsom jagtvapen, förnämligast emot känguruhn. Emedan kängurub-hanen kallas bumer, har vapnet troligtvis deraf tått sitt namn). Det märkvärdigaste är emellertid, att nämnde athandlings författare bevisat, att bumerangen kan as så, att den återkommer till den punkt, ån den utgick. Beviset härför är dock obegripligt för hvar och en, som icke har synnerligt god insigt i matematik, mekanik o. s. v., hvarföre vi utesluta det här, i det vi endast framhålla, att hela saken beror på, att bumerangens olika sidoytor äro till viss grad krokigt sneda, så att de under rörelsen i luften af densamma möta motstånd på ungefär samma sätt som propellern i vattnet. De flesta af våra läsare hafva sannolikt sett tusenkonstnärer eller taskspelare göra något ungefär motsvarande med kort, hvilka de kasta ifrån sig i sned riktning på så sätt att korten, hvirflande iluften, då de kommit ett stycke framåt, börja återvända; ja man behöfver alldeles icke vara tusenkonstnär för att få korten, åtminstone till en del, att göra denna fart fram och tillbaka. Bumerangens rörelser äro dock något mera sammansatta, i det att de nemligen icke röra sig i samma plan; men de skola ju begagnas såsom vapen. (Förutom till Europa införda australiska bumeranger kan man också i Berlin få goda kopior af dessa apparater, hvilka kunna passa till Sport.) Antagandet att mjolner har varit en bumerang kan naturligtvis icke styrkas med bevis, men sannolikheten derför synes stiga, om man gör afseende på historiska vittnesbörd af en latinsk författare från 7:de århundradet, nemligen i berättelsen om ett germaniskt vapen, som på latin kallas cateia, att ,,det återvänder till den, som har kastat det. Denne författare tillfogar, att cateia är detsamma som Herkules klubba, och försök med apparater, förfärdigade efter antika teckningar af denna klubba, hafva visat, att också denna kunde röra sig på samma sätt som bumerangen. Men då germanerna, liksom Greklands forntidsfolk, hafva haft och Australiens vildar ännu hafva ett vapen af dylik beskaffenhet, så ligger nära till hands att göra den slutsatsen, att berättelsen om den öfvernaturliga förmågan hos Thors hammare dock icke är så förunderlig, som man förr trodde den vara. Alltsammans är mycket enkelt. : ) Exemplar af detta egendomliga kastvapen finnas bland Göteborgs musei etnografiska samlingar. Red:n af H.-T. Iotasov tt rst NOTA De