ar gon till Nathan Rothschild, ,Stock exchanges elare, hvilken under förra hälften af detta ärundrade spelade en så stor financiel roll i Engmd. De som kände Nathanael Rothschild för tjugu r tillbaka — skrifver den bekante statsekonomen tcon Say i en minnesruna öfver honom i Journal es Dåbats —minnas honom då i sin ungdoms lomstring, han var en äkta engelsk sportsman, flig, verksam, en vacker karl. I hans fysik låg ågot som påminte om den antika skönheten, han ar full af kraft och styrka. Men åren förgingo, lötsligt, han var då 39 år gammal, minskades ans syuförmåga, hans gång blef stapplande, efter and började hans lemmar neka att lyda hans ilja, hans ögons ljus släcktes, han blef lam i ben, rmar och händer och han sattes i en länstol, i vilken han tillbringade aderton långa år och i vilken han dog. I andra hälften af sitt lif var ban fysiskt tillinetgjord, men hans själ var ej död, den var lefande till sista stunden. Man kände sig pinsamt erörd vid åsynen af ett dylikt fysiskt förfall, men nan förnam också en ädel rörelse hos sig inför n ande, som frigjort sig från alla de små materilla inflytanden, hvilka agitera oss andra, som äro riska. Han var blind, men han talade som en cende. IIans minne hade utvecklat sig till en närkvärdig grad, han kände igen rösten på peroner, som han blott högst sällan tagit emot, och dans inbillning målade i hans inre det hans ögon sekade honom se. Omgifven af en fin umgängestrets, egande i sin närhet en hustru med så utvildadt sinne för konsten, att man kunde säga att won var artist, yttrade ban sig om taflor på sålant sätt som om han hatt sin synförmåga i be;åll. Han kom så väl ihåg de arbeten, han sett sin ungdom, att han på ett förundransvärdt sätt, sott genom beskrifning, fullt uppfattade nya arsten, som han alldrig sett och alldrig skulle få e. Ilan intresserade sig föröfrigt för allt möjligt, jan var au courant med dagens frågor i den enzelska och franska politiken; verkligt liberal afaktade han tålmodigt frihetens återupprättande i rrankrike och med den största tillfredsställelse nottog han mot slutet af sitt lif underrättelsen m det nya kabinettets bildande. Ian styrde sitt us från sin länstol, han ordnade om sina söners mppfostran, liksom hade han varit i åtnjutande af ina fysiska förmögenheter: Han öfvade barmsertighet i! stor utsträckning blott af kärlek till let goda, alltid fruktande att man ville räkna hoiom det som en förtjenst. Anda till sista stunlen bibehöll han denna förståndsreda, som väckte sans familjs och hans vänners förundran. Det ör nin högaktning för denne man — så slutade Låon Say — som förmått mig att offentligen egna dendia gärd åt hans minne, ehuru han helt naturligt tått utanför det offentliga lifvet. Men ett folks moraliska nivå mätes icke ensamt af storheten hos lem som uppträda, man måste understundom, för utt rätt fatta detta, äfven tala om dem, som, utan itt ba uppträdt i verlden, dock varit värda att ha idragit sig sina medborgares blickar.