Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1870, sida 2

oa Å 02 ((141411011111d na beväringsfonden, vill det synas oss alldeen les otvifvelaktigt, att ett bifall till stats6 utskottets förslag — ofelbart skulle lep-sda till en ministerkris. Detta skulle dock O-licke för oss innefatta skäl att bekämpa i Sstatsutskottets förslag, ty ehuru vi hysa e-Iden största aktning för den nuvarande teskonseljen och ha ganska svårt stt inse rhvar man för närvarande skulle finna män, erssom så värdigt fyllde platserna vid konunI gens rådsbord som de ledande männen inom denna minister, så skulle vi dock anse det vara representationens icke blott rätt utan pligt att fast vidhålla sin mening utan afseende på de förämdringar den kunde medföra inom rådkammaren, så framt det gällde någon åtgärd, som ansåges för landet nyttig och nödig, och under förutsättning att representationen stode på en god konstitutionel och laglig grund då den genomdrefve sin mening. Det är detta sednare vi tro att riksdagen icke skulle göra, om den antoge statsutskottets förslag, och det är derföre, som vi på det allvarligaste motsätta oss detsamma. Vi skola icke yttra oss om åtgärdens lämplighet ur finansiel synpunkt, och vi ämna derföre icke undersöka om allmänna beväringsfondens tillgångar för närvarande icke må kunna bättre användas än till åstadkommande af en tillgång för de allmänna statsbehofren. Vi skola icke heller inlåta oss på frågan om lämpligheten deraf alt särskilda fonder finnas, som äro undandragna representationens beslutanderätt och ställda till regeringens ,,disposition, såsom det heter. Det är hvarken den ena eller den andra synpunkten, som här är att taga i öfvervägande. Här är kort och godt fråga derom, huruvida representationen skall. hålla sig inom gränserna för sin lagliga befogenhet eller om den skall ingripa, vi måste säga det, med våld i regeringens genom lag bestämda rättigheter. Saken synes oss mycket klar och enskel. Den af regeringen den 13 November 1862 med rikets ständer utfärdade, d. v. s. i den för civillags stistande föreskrifna ordning tillkomna, kungörelsen om den allmänna beväringen, stadgar rättighet för regeringen att till vapenöfning i fredstiå inkalla det till första och andra beväringsklasserna hörande manskap. Häraf följer temligen klart, att representationen, som gifvit regeringen denna rätt, skall ställa till dess förfogånde för utöfningen deraf erforderliga medel. Huruvida riksdagen må kunna, på grund af financiel nöd, undandraga sig detta och hos K. M:t anhålla att beväringsöfaingarne må e inställas, emedan staten icke har råd att bekosta dem, eller om riksdagen kan gifva tillkänna sin åsigt att öfaingarne äro onödiga och att medel till dem derföre icke beviljas, äro frågor, som här egentligen kunde lemnas åsido, ty statssutskottet har serskildt betonat angelägenhesten af att icke någon inskränkning göres i 1S71 års beväringsöfningar. Statsutskotset vill således att öfningarne skola förssiggå och måste derföre till dem anvisa medel. Detta gör också utskottet, men på I det sätt, att det tillstyrker riksdagen att bevilja 250,000 rdr till första klassens öfning, men anhåller,. att, om K. M:t finner nödigt att under 1871 äfven öfva andra klassens manskap, K. M:t då täcktes från allmänna beväringsfonden anslå de för ändamålet erforderliga medel. Frågan blir nu den, om det är med gällande lag och med konstitutionelt skick förenligt, att riksdagen, för fyllande af ett utaf densamma såsom angeläget erkändt och strängt taget i lag föreskrifvet statsbehof, anvisar K. M:t att söka medel på ifrågavarande fond. Går man till den författning, som gifvit upphof till fonden, så finner man, att den bildats af de afgifter som erlagts af de beväringsskyldige, som vunnit befrielse från vapenöfningarne, samt att densamma blifvit ställd till K. M:ts disposition att användas till beväringsinrättningens ytterligare utbildande. Öfverensstämmer det nu med detta stadgande, som är lag, att använda fonden till bekostande af de ordinarie beväringsösningarne? Dessa öfningar utgöra ju det aldra väsentligaste af beväringsinstitutionen sådan den i författningen föreskrifves. Dem förutan finnes icke denna institution. Att bekosta öfningarne utgör således rätt och slätt institutionens upprätthållande, men afser icke på något sätt dess , ytterligare utbildande. Det är således uppenbarligen stridande mot lag att använda den för ett annat ändamål än det uttryckligen föreskrifna, och det är vidare ett inkonstitutionelt maktmissbruk af riksdagen att söka på indirekt väg fråntaga regeringen den dispositionsrätt öfver detta anslag, som representationen, då den med regeringen stistade beväringslagen, lemnade åt konungen. Rikslagen bör, tro vi, undvika ett sådant steg. Man yrkar strängt på att regeringen skall hålla sig inom konstitutionalitetens och aglighetens gränsor. Statsrevisorer och tonstitutionsutskott göra sitt bästa att i let hänseendet på henne hålla ett vakamt öga. Riksdagen har icke öfver sig ;got konstitutionsutskott, som sitter till loms öfver den. Den träffas endast af len allmänna rättskänslans och historiens lom. Så mycket angelägnare derför att len ser sig väl före, att den icke öfverkrider sina numera lyckligtvis ganska vidträckta rättigheter. Den har makt att öra det, derom är icke tvifvel; men att egagna den i ett fall sådant som detta