Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1870, sida 1

den, men hans makt tillsammans med marskens torde blifva svär att bryta. Skrifvaren tystnade, och Jöns Bengtsson satt sortsarande med jerntenen i glödhögen. — Der växte ett träd framför riddarens sönster och skymde utsigten till konungens borg — sade han sagta och med till hälften sjungande ton, som om han velat visa, huru föga han fästade sig vid skrifvarens sista yttrande, vare sig nu att han rätt uppfattat det eller icke. — Trädet skulle huggas bort, men för hvarje gren, som afhöggs, växte två i stället. Riddaren var förtviflad, men till slut bjelptes han ur sitt bekymmer på det enklaste vis i verlden ... på det enklaste vis i verlden — och domherren upprepade de sista orden ännu ett par gånger, men alt tystare och tystare, tills de sista gången uttalades som en blott hviskning. — Dock genom ett underverk! — vågade skrifvaren tillägga. Domherren såg upp med en förvånad min. Han tycktes ej begripa meningen af skrisvarens ord. — Hör på UHelmich! — sade han — har du nu lagt din örtkunskap åsido? — Nej, för visso icke, nådige herre, mäster Henrik Harpestrongs läkeoch örtebok utgör ännu min käraste läsning! — Ja, ja — återtog domherren — många örter besitta sådana krafter, att man dermed kan göra underverk både i godt och ondt, för hvilket sistnämnda bevare oss barmhertig Gud. — Kan dock vara svårt att skilja på godt och ondt... det onda kan stundom vara ett medel för det goda... unum caput dabitur plebi!) — Det kan hjelpas på det enklaste vis i verlden — återtog domherren, liksom försjunkande i sin förra tankegång. ) En skall låta sitt lif för många!