Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1870, sida 1

Domherrens öga hylade skarpt på de begge kolen och leendet hvilade kring hans mun, under det han sagta förde jerntenen omkring, liksom ville han föra undan den omgitvande askan och göra dem mer fristående. Slutligen sköt han helt varligt spetsen af tenen under det svarta kolet. — Konung Erik! — utbrast han dervid och kastade kolet högt upp under spiselkappan. — Marsken! — utropade kan derefter och hans öga gnistrade vid återskenet från det glödande kolet, af hvars åsyn han tycktes njuta. Men plötsligen lyftade han jerntenen, visserligen belt obetydligt, men kraftigt, och slog till kolet, så att det sprang sönder, kastande tusende gnistor omkring sig. Så inträdde åter den fullkomligaste tystnad. — Förstår jag eder rätt, herre — yttrade slutligen IIelmich — så är ställningen sådan nu, att hvarken den ene eller andre af dessa män rätt duga, och då lärer det vara farligt nog att låta svenska kyrkans förste man ... — Du har icke sagt mig, Helmich — afbröt domherren — hvad svar vördig fader, erkebiskop Olof gaf dig rörande min framkastade plan om ett befästadt slott för Sveriges rikes erkebiskop, och mina ofta upprepade påminnelser om, att han skulle taga uti med detta ärende... du talade med honom derom? — Jag talade med honom derom, men han svarade blott: , mitt rike är icke af denna verlden! Helsa kaniken, mäster Jöns, och säg, att hvar och en som griper till svärd, han skall med svärd I förgås! ... Sådant var hans svar, hvarken mer eller mindre, och så vinkade han med handen och i gick in i ett inre rum. Jag fick honom ej mera att se. Men af allt hvad jag kan finna, synes det som om det vore en välgerning för vördig tader, erkebiskopen sjelf icke mindre, än för riket, om han finge komma till ro. IIan är trött vid verl