Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1870, sida 2

siöteborg den 9 Ma Då vi på ett annat rum i dagens blad meddela lagutskottets utlåtande, med anledning af en utaf riksdagsmannen Carl Ifvarsson väckt motion rörande orgunisistionen af domstolsväsendet, vilja vi särskilt derå fästa våra läsares uppmärksamhet. Att den svenska jurisdiktionen i fråga om dess första stadium, underrätterna 1 stad och på landsbygd, tarfvar en allvarlig reform, lärer väl näppeligen kunna förnekas, sedan framställningar i ämnet utkommit trån sakkunniga min, hvilka lagt tydligt i dagen bristfälligheterna i vårt nuvarande rättsväsen. En bland de svåraste af dessa brister ligger i de långa mellantiderna för häradstingens hållande å landsbygden samt den mängd af ärender, hvarunder flertalet af våra landtdomare dignar. På samma gång finnas i många smärre stider domarckrafter, hvilka hafva en ganska obetydlig användning. Den tanken ligger då nära till hands, att taga från det ena hållet och lägga till på det andra, eller att söka låta städernas öfverflödiga krafter komma landsbygdens lagskipning till godo. Det är ock detta, som utgör hufvudtanken i hr Carl Itvarssons förslag. Men här möta likväl stora hinder för en sådan anordning, hvilka den aktade motionären visserligen ej förbisett, men dock synes hafva underskattat. Städernas jurisdiktion är ordnad helt annorlunda än landsbygdens och dess första min, borgmästarne, tillsättas efter det städernas flesta röster uppsa landsbygdens domare, de s dingarne, utnämnas af Kongl Maj:t. Än vidare möter det egendomliga förhållandet, att det är i sjelfva verket den egna stadssdiktionen, som konstituerar en kommun till att vara ,stad, med den städerna särskilt tillkommande rätt i fråga om val af riksdagsmän. Dessa hinder hafva ock framhållits af lagutskottet såsom skäl för afslag till den ifrågavarande motionen, men huru de än äro, böra de likväl icke anses oöf vervinucliga, och vi sinta oss i detta hänseende ganska nära till den af grefve h. Sparre afgifna reservation till utskottets utlåtande, hvilken vi likaledes återgifra. Vi hafva ett exempel i ämnet att anföra från Göteborg. I r stadens ju stiticborgmistare tillika häradshöfding öch domare i Säfvedals härad, en orduing gällande alltifrån tiden för stadens grundläggning. Visserligen bestrides denua domarebefattning af tillförordnade embetsutöfvare, emedan justitieborgmästarens tid är alltför mycket upptagen af ärenderna inom staden; men detta hinder skulle naturligtvis ej gilla för de mindre städer, hvarom hir är fråga. Det synes alltså icke lida något tvifvcl, att ju lagskipningen i månget härad skulle kunna vil handhafvas af borgmästaren i en närbelägen stad. Den omständigheten, att staden uppsätta förslag till borg:nästare, sy icke betyda mycket, när utvämnivgen dock 82 tillkommer Kongl. Maj:t. Ville man låta k. häradshöf