emot vara ett vigtigare inkast, att bergslagerna syntes benägna att söka sin afsättning åt vester samt således mest betjenta med en jernvä vel Orebro till Göteborg; och så länge vår ernvägsexport går till England och F rankrike miste detta inkast anses giltigt. Men sannolikt skola förhålJandena icke så länge gestalta sig sålunda. Utan att i någon mån förädla råvaran kunna vi snart väl ej beräkna afsättning utomlands; men om vi låta den undergå en sådan förädling skola vi säkert finna alsättning derför åt Östersjön till, der Ryssland med sina 70 will. invånare och sin outvecklade industri ligger färdigt att emottaga våra produkter; och möjligen kan det icke dr så länge innan den stora handelsvägen till Asien kommer att gå öfver Ryssland. Oatsedt detta tinge frågan sin vigt genom Stockholms stora betydelse såsom konsumtions-, fabriksoch exportort, men kauske mest som hufvudstad med alla dess ofkentliga och enskilda verk och institutioner, med hvilka det för hvar och en vore at vigt att stå i lätt förbindelse. Tal. stode i denna fråga på samma ståndpunkt, som år 1S62, nemligen ansåg tvenue stambanor böra byggas från Stockholm, cn till Köping och en till Gefle—-Falu-banan. Om man nu kan förena begge ändamålen genom en gemensam bana till Scvalla, så vore detta naturligen bättre, än att man, utan att bereda Norrland Lågon fördel, men med förbiseende af bergslagens intresse, gör kroken till Sala. Dertill hade man Lopp om enskild bana mellan Sevalla—Köping, hvarigenom för staten skulle uppstå någon besparing. Slutligen eriurade tal. derom att de olika ortintressena väl icke kunde få någon vigt, då det gällde att ej genom ett fel i sjeltva systemet ådraga det stora hela skada. Värt jernvägssystem ans tal. måste vara en bana norr om Mälaren samt en vester och en öster om Vettern. Tal. yrkade bifall till frih. Funcks reservation. För K. M:ts förslag, eller den s. k. Serallalinien, talade, utom förutnämnde ledamöter, hrr Heijkensköld, Leijonancker, statsrådet v. Ehrenbeim, leutersvärå, Hasselrot, frih. Tersmeden, statsrådet Abelin, hvilken framhöll och visade denna banas företräden i strategiskt hänseende, samt hr Wallenberg. Då skälen för och emot äro så ofta och isynnerhet under de sednare tiderna upprepade, anse vi oss ej särskildt behöfva utfö ligare omnämna dem, som nu framhöllos, isynnerhet som kleckan närmade sig 1 på morgonen, då öfverläggningen asslutades. I Grefve Posse och C. G. Mörner yrkade rent afsla Den förre nekade nu anslag till fortsatt! jernvägsbyggande, emedan han ställde sig på nihilisternas ståndpunkt ch på denna väg hoppades få det derhän att jernvägsanläggningar till fromma ! för staten blesve öf erlemnade till den enskillda företagsamheten. Efter öfverläggningens slut röstades först om kontraproposition mellan afslag å utskottets och bifall till reservanternas här ofvan omnämnda hemställan, och antogs härtill den sednare med 78 röster mot 36. I hufvudvoteringen godkändes likväl utskottets förslag till norra stambanans sträckning från Upsala till Sala med 70 röster mot 44. Den långa debatt, som uppstod i endra kammaren, inleddes af civilministern hr Adlercreutz, hvilken till en början anmärkte att jernvägssrågorna, så snart det rörde sådana vägar, som staten skall angga, höra till deras antal, som lätt åstadkomma jäsning i sinnena och alstra bitterhet mellan olika tänkande; detta vore mycket sorgligare, som dessa frågor framför många andra fordra lugn och oväldig pröfning, ty långt efter det den beslutandes röst tystvat, står resultatet af beslutet qvar och bär vittne om huru man motsvarat förtroendet att ha säte och stämma i riksförsamlingen. IIaretter ölvergick talaren till en omständlig kritik at statsutskottets betänkande, anförande en massa siltror och slutande med att förorda Sevallalinien. Marinmiuistern frih:e Leljonkufrud ville endast ur strategisk synpunkt betrakta frågan, och efter en längre jemförande undersökning, derunder talaren manövrerade med trupper både till anfall och reträtt på ömse sidor om Mälaren, kom han till det resultat, att Sevalla-banan erbjöde alla företräden, ! man ur militärisk synpuvkt kunde önska sig, för ban, med underkännande af utskottets törslag, yrkade bifall till regeringens proposition. j För samma äsigt kämpade äfven, under sörmids samm de, hrr Altin och Kinmanson, åberopande och anförande af alla de skäl, som för denna sträckning förut varit sedda och! hörda. Den sistnämnde af dessa talare skulle likväl med lugn sig vid ett beslut, som nu vägrade allt anslag vare sig till den ena eller andra fIKRIHingen. under förhoppning att det rätta nog till slut skulle vinna seger, och att den enskilda företagsamheten under tiden skulle väckas ur sin dvala och bestämdt angifva den riktning, som vore den bästa; men hvad han icke med lugn ville finna sig i vore, om riksdagen nu fattade ett detinitivt beslut, att staten icke vidare skulle befatta sig med jernvägsbyggnader. Blir det åter nu fråga om ett val mellan Sala-och Sevallaäckvingarne, skulle hav, som sagdt, gifva sin) röst till förmån för den sednare, hvilken, enligt talarens förmenande, vore ett vackert förmedlingsförslag mellan de stridande intressena och beredde alla intresserade orter lika rätt. Hr IIedin motsatte sig alla vidare anslag, som e att staten för egen räkning skulle fortsätta byggandet af jernvägar. Han gjorde dewta, emedan han ansåg att tiden nu vore kommen, då representationen borde slippa från den oro och det upplösande element, som dessa jernvägsstrider alltid medtört och medföra, och att riksdagen med ostörd sinnesro kunde få egna sina krafter åt lösvingen af vida vigtigare trågor, som stå på dagordningen. Talaren ville, med få ord, icke att dessa upplösande och förstörande jernvägsintriger idare fortsättas; icke att staten framgent uppträder som industriidkare; icke att vägen till en stän-. digt ökad utländsk skuldsättning fortsättes. tyl, deraf kunde lätt allvarsamma politiska förvecklin-; gar slutligen uppstå; icke att riksdagens arbete ls genom dessa upprörande slitningar göres resultatlöst i atseende på de mångfaldiga reformer, hvil-; kas lösning landet väntar: utan han ville att riksdagen nu en gång för alla förklarade, att byggandet af statsbanor nu vore slut. I samma sylte yttrade sig br I hrenborg, ehuru han, som ej kunde inse att den ena riksdagens uttalade grundsatser voro l1 bindande för en följande riksdag, ej ville ha afslaget formuleradt i dså bestämda ordalag, utan endast så, att staten tillsvidare borde upphöra att vara jernvägsbyggare. Vore den vägen en gäng hateäidd manada falaran såa elrnlla man nar akta g. — —