Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1870, sida 2

Jr, 1 11011II DTCAMCUO IHKRKOIHSLCLT OCM utgister, en åsjgt, som grundar sig på den falska förutsättningen, att man betraktar nyttiga anläggningar såsom ,,statsbehof, d. ä. löpande utgifter, i hvilken kategori de aldrig kunna eller böra ställas. Genom båda kamrarnes beslut äro vi emellertid nu förmenade att få den nordvestra banan färdig i år. Deremot är frågan rörande norra stambanan ingalunda afgjord, emedan der återstår den sammansatta voteringen, och såvida rösterna dervid bibehålla sig på samma ståndpunkt som vid den första, nu försiggångna, så kommer Salabanan att erhålla det begärda anslaget, segrande således öfver både Sevalla och , Nibilismen. Denna bana, Upsala -Sala, räknade nemligen i första kammaren 70 röster och i den andra 87, hvilket gör tillsammans 157 röster mot 44 i första plus 97 i andra, tillsammans 141, som röstat för dels Sevalla, dels nihilismen. Alltså skulle Sala-banan här segra, äfven om hela första kammarens minoritet förenade sig med andra kammarens majoritet. Och härmed vore då denna tvistefråga afgjord, under det en seger för den sida, som icke vill lemna några vidare statsanslag, skulle utgöra blott en vapenhvila, enär det är alldeles otänkbart, att en sådan opinion skall hålla sig länge uppe. Vi hafva i vårt land alltför många hufvudvägar, hvilka kräfva statens mellankomst, och då är det, enligt vårt förmenande, vida bättre att de byggas och förvaltas omedelbart genom staten, än att man utför dem genom detta koncessionssystem, som t. ex. i Frankrike kostat staten så oerhörda belopp, i förening med en svår korruption för statsbidragens genomdrifvande, fördelar, som sedermera kommit vissa millionärer till godo, sedan dessa, genom aktiernas inköp, slagit under sig hela jernvägslinier. Hvad man i Frankrike förkastar och beklagar, det vilja åtskilliga af våra statsekonomer nu antaga, öfvergifvande det lyckliga system vi sjelfva ega, hvilket man på andra håll skulle afundas oss. Så rufvar man i Eugland på den stora planen, att staten skall inköpa och öfvertaga alla: rikets jernvägar, likasom man nyss gjort med telegrafledningarne, och det är endast de oerhörda summorna, som skulle fördubbla Englands statsskuld, hvilka afhälla derifrån. Vårt blandade system, då staten innehar hufvudvägarne, lemnande bivägarne åt den enskilta täflan, utgör den rätta medelvägen mellan de båda ytterligheterna. En annan sak är åter, huruvida icke dessa bivägar borde heldre understödjas genom anslag en gång för alla, än genom lån, såsom hittills. Skäl tala både för den ena och andra åsigten. Framförallt talar mot låneunderstödet den risken, att staten måste öfvertaga banor, som ej förmå uppfylla sina förbindelser. Men hufvudeller stambanorna, de böra — derom äro vi lifligt öfverlygade — framdeles såsom hittills utföras genom statens försorg och at staten trafikeras. Man känner ännu ej i vårt land faran af mäktiga jernvägsbolag, som beherrska landets hufvudvägar, bildande stater i staten. Och det är i okunnighet om dessa faror, som man nu kan framkomma med sådana påtåenden som att dels trafiken af statens redan färdiga banor skall öfverlåtas åt enskilda bolag, dels staten upphöra med byggande af vidare stambanor. Vi önskale att de, som så orda, ville göra sig nåsot närmare underrättade om förhällanlena i andra länder, då de skulle bättre in nu uppskatta fördelarne af vårt eget system. Vi hoppas alltså att vid den förestående amfälta voteringen mellan de principer, warom här är fråga — ty det är på denna Principiella punkt saken nu är ställd — len mening icke måtte vinna afseende, om vill utbyta vårt stats-stam-banesystem not det fransyska koncessions-systemet. itminstone borde man väl först göra särliga de föreslagna vägar, som obestridt illhöra kategorien at stambanor. Det är lla nog att Falu-Frövi-banan blifvit i letta hänseende uppoffrad, att icke tala m Gefle—Dala-banan, som kunnat bereda tatsverket en förträfflig inkomst. Deremot anse vi det icke vara gagneligt ör svenska staten att bygga konkurrerande anor, och en sådan är den föreslagna evalla-banan, att icke tala om Norrköings-Nässjö-banan, då, hvad den sednare! ngår, vägen mellan Nässjö och hufvudtaden blefve obetydligt kortare öfver Linöping än öfver Falköping, och då vågen rän Norrköping till Göteborg blefve åka ing på den ena vägen som på den andra. lär återstår sålunda hufvudsakligen lokalrafiken i Östergötland, men så mycket vi nse denna böra beaktas vid stambanoras sträckning, tro vi dock ej att sådana anor böra byggas endast för lokaltrafiken. )er inträder bibanornas roll, och dessa ör staten, efter råd och omständigheter, i nderstödja, men ej för egen räkning ut-JI! tra. 0 Så hafva vi ock ansett att staten bör!: nderstödja Nässjö — Oskarshams-banan,s medan denna utgör ett vigtigt tillflöde i 0 0 ll stambanan, egande för staten utomess särskilt en stor betydelse i strategiskt inscende. Emellertid är det rätt godt att dessa rider, hvad denna riksdag angår, nu irma sig sitt slut. Visserligen äro dell derna i vårt land likasom våra öfrigalr an D 1.