Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1870, sida 2

och under det han framsjöng eller måhända heller sramsågade — ty rösten och tonfallet påminte högeligen om ljudet af en såg, som genomskär ett hårdt, men uppspjelkadt och derför gnisslande trästycke — de sista orden, slog han hunden taktmessigt med allt hårdare slag, tills djuret fick upp sitt tjut i höjden, så pass som åsyftades. — I hafven skaffat eder en lefvande säckpipa, menar jag, riddare Grön — sade marsken, sammandragande ögonbrynen, liksom för att tillkännagifva sitt misshag öfver riddarens lek vid sidan af den djupa sorg, som stod målad i fru Bengtas bleka anlete. : — Tyst Lurfven! — sade då den gröne — något annat namn bar han icke, och detta hade han fått af den gröna liftröjan, som han alltid hade på sig — tyst och lär dig bättre att göra din sak till en annan gång! Se, herr marsk — fortsatte han och vände sitt allvarsamma ansigte, som en styfmoderlig natur tycktes hafva skapat att framkalla endast löje — den narren har bitit två ulfvar i skogen, men låtit räfven springa bort med benet... Se, det är icke Lurfven som beledsagat min sång, utan min sång som beledsagat Lurfvens straff... och ser han icke bättre upp, så drager räfven härnäst bort med hela hundkojan. — I förglömmen dock icke, att Lurfs är min... — Så är han stundom klokare än sin herre, ty han följer dock vänneråd, när de inskärpas med