Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1870, sida 3

Senaste höst, medan potatisskörden pågick, infann sig på fru J-vs egendom en boude A. K. åtföljd af tvenne sina kamrater (alla tre finnar), för att söka sig timmermansarbete, hvilket de dock icke fingo, hvaremot man bjöd dem gräfva upp botäter, hvilket dock A. K. icke ingick på, men deremot af någon orsak inledde tvist med jordegarinnan, en tvist som gick derhän att han knuffade henne; för en sådan djerfhet blef A. K. af fru J--vs tjenstefolk bunden, utan att dock dervid blifva slagen, hvilket ock inför rätta ådagalades, samt med häst afsänd till brofogden (en polisperson); men denne emottog honom icke, utan tillrådde att mannen skulle afsändas till länsmannen. Länsmannen åter lät genast ställa A. K. på fri fot. Då fru J-v icke sår några från polisens sida vidtagna åtgärder, som skulle garanterat hennes lugn, stämde hon inför rätta den orolige bondsällen, något hvarifrån många, hvilka väl kände de finska lagarne och de nyligen inflyttade jordegarnes oerrarenhet, afrådde henne. De föreslögo henne att lägga ned saken, hvilken för henne kunde slutas mycket illa. Men fru J.v, som kände sig vara i sin goda rätt, fattade icke, som här synes, det goda rådet, och målet gick till domstolen. Inför rätta vittnade A. K:s kamrater, att deune icke begått några excesser; ehuru det ena af fru J—vs vittnen intygade att A. K. i allmänbet har ett oregerligt lynne, betydde detta alls ingenting, och rättens utslag lydde på ett års fängelse för fru J—v och bemmes begge tjenare, hvilka straxt efter utgången från rättssalen belades med bojor. En så hård dom är naturligtvis endast möjlig i Finland. Här är rätta tilltället att afundas jurydomstolen i Ryssland, hvilken stöder sig på samvetet och icke på lagens döda bokstaf. I Finland anses det vara ett stort brott att låta bakbinda någor utan laga dom, — med undantag af högst få fall, såsom exempelvis med lösdrifvare eller personer från annat län, hvilka sakna legitimationer. Fru J-r, som icke hunnit göra sig förtrogen med de lokala lagarne, måste nu umgälla sin oförsigtighet med ett års fängelse, likasom ock hennes tjenare. hvilka naturligtvis ut fört hennes befallningar. Tillhörande kategorien af förmöget folk och så här plötsligt smidd i bojor och afsänd till häktet är det icke förvånansvärdt, om fru J—v, då hon ester ett års fängelse återvänder, skall sakna åtskilligt på sitt gods, emedan allt blifvit lemnadt åt betjeningens godtycke utan något slags skyddsåtgärder från domstolens eller polisens sida. Denna tilldragelse lägger sig tungt på själen och leder tanken på att enhvar, som flyttar till Finland, kan, genom misstag eller obekantskap med de lokala lagstadgandena, plötsligen råka ut för en sådan grym bestraffning, Rykten gå att fru J—v sjelf genom sitt uppbrusande lynne föranledt bonden A. K. till hans djerthet; låt så vara, men i alla fell synes oss straflet betydligt öfvergå handlingen: ett års fängelse och införpassning i kedjor är ett alltför tungt straff. I detta mål frapperar oss ännu en omständighet: domaren räknas till Finands äldsta, erfarnaste jurister; följaktligen kan man antaga, att det var fullkomligt omöjligt att förmildra qvinnans öde; annars hade han icke underskrifvit en sådan dom. För närvarande befinna sig fru J-y och hennes båda tjenare i Wiborgs ävgelse, till dess den fyra månader långa appellatonstjden är utgången, och ifall målet hlir stadsästadt i bögre instans utan förändring, så blifva le dömda affärdade: den första till Willmansstrand och de senare till — Åbo, för att sitta ett år i ngelse, och dessutom får enhvar, som det säges, böta 120 finska mark. Personer, som man kan ita på, ha meddelat oss, att en af Wiborgs adkokater, som har ett storartadtrenommå, åtagit sig leras sak. I hvad mån han kan hjelpa de dömde, kall tiden utvisa.