Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1870, sida 1

timat i klostret, och hans blick uttryckte en viss stolthet, att hans uträkning slagit in. Omedelbart derefter kommo herrarne och gingo upp i stora slottssalen, den ena efter den andraSlottsfogden kom i detsamma och tillsade några af svennerna att hålla vakt uppe vid salsdörren, och blaud dem föll lotten på så väl den gamle Eugelbrektssvennen som på svartmunkens brorson. Uppkomne till slottssalens dörr, stodo de tysta och stödde sig på sina hillebarder, medan de uppmärksamt lyssnade till allt hvad som yttrades iune i salen. Det dröjde dock icke synnerligen länge, så öppnades salsdörren för att släppa in frisk luft, emedan af spiselelden och den stora samlingen menniskor hettan derinne blef outhärdlig. Då förnummo svennerna tydligt hvad som tilldrog sig derinne. Först var det erkebiskop Olof, som yttrade sig. Han talade fridens och sagtmodighetens ord, och med kraft och allvar, och till hvad han sade, lade äfven biskop Thomas sitt ord, uppmanande de ädle herrarne att tör det gemensamma bästa låta enskildta strider fara. Herr Erik yttrade sig derefter, men med en skärpa, som tydligt gaf tillkänna, huru det sjöd inom honom, och när han slutat, började Jöns Bengtsson. — Herr Erik Puke talar stora och stolta ord — sade han — och pockar på dygder hos andra, hvilka han sjelf icke eger. Här är dock uppenbart förräderi på färde, det talet är allmänt gängse, att man blott väntar på förstärkningens ankomst från Helsingland, så skola Dalkarlarne åter vara på benen, och så vil I, herr marsk, som vi andre få se oss om, huru vi skola komma helskinnade undan. De finnas väl här närvarande som hörde, huru Hans Mårtensson, förrädaren, som uppsade eder tro och förenade sig med herr Erik nu i fejden, huru han sade i dryckesstämman förliden qväll, och de kunna det nog berätta, och dessutom vore väl här församlade de fåhunnigaste mäu, som