och hvad I nu hafven för händer? Om I hafven framgång, om I vinnen seger öfver mig i marken och jag faller för edert svärd, hvart viljen I hän? Menen I, att I då hafven vunnit edert mål? — Det hafver jag! — svarade Erik och såg Carl med öppen blick i ögat. — Hvad jag vill, det skolen I få att veta, jag vill hafva en infödd svensk konung som styrer riket efter som lag säger och efter gammal god sedvänja, och vinner jag framgång i fejden, så skall till det första konungaval ske... . — Och hvem som skall blifva konung, lärer icke vara svårt att finna! — inföll marsken med ett leende. — Ilvem som skall blifva konung, lärer hvarken I eller jag kunna säga — återtog Erik — men så mycket är visst, att icke blir han konung, som I der syften på. Derom kunnen I spörja de män, som hörde mina ord på isen vid Arboga, när bönderna der svuro att följa mig. Ivad jag då sade, det står jag fast vid, och det skall bestå som ett ovanskeligt löfte af Sveriges allmoge, och det skall vinna sin fullbordan en gång, om ock både I och jag då längesedan ligga under svartan mull. — Der är jag af eder tanke, Erik, och derutinnan är mitt mål detsamma som edert och allmogens. Men sägen mig nu, tron I ej, att detta mål kan vinnas, och kan vinnas bättre, om vi gemensamt arbeta derför, än om vi söka det på skilda vägar och med vapen i hand mot hvarandra? — Aldrig, marsk — föll Erik häftigt in — i det blod, som flöt i Söderköping, dränktes min tro till eder; det är ett, och det andra är detta: I kunnen icke svärja den ed, som jag, att I icke sjelf viljen sätta konungakronan på edert hufvud. — I faren nu ock för vida, herr Erik... den ed vill jag svärja att blifva den man trogen, som enligt Sveriges lag en gång väljes till konung, så hör mig Gud och Sanet Erik konung!