15 grader R. och 8 å 12 grader om dagen. TTEITHAÖ. TYSKLAND. Långt omsider har ett så stort antal medlemmar infunnit sig i nordtyska parlamentet, att det kunnat börja sina arbeten. Någon politisk diskussion af allmänt intresse torde dock för närvarande knappast vara att vänta, ty på regeringens önskan kommer icke någon adressdebatt att ega rum. Det tal, hvarmed konung Wilhelm öppnade parlamentet, tycktes visserligen innehålla en uppmaning till svarsadress, och det hette att grefve Mänster (f. d. hannoveransk ambassadör i Berlin, och derefter medlem af preussiska herrehuset) skulle på högerns vägnar framkomma med ett förslag i denna riktning, men i ett konservatift partimöte uppträdde general Moltke med sådan bestämdhet mot en sådan adress, att man lät planen falla. Enligt , Weser-Zeit. hade från början det nationalliberala partiet varit emot svarsadressen, enär detta parti visste, att dess älsklingstanke, Badens upptagande i nordtyska förbundet, icke skulle finna understöd från regeringens sida. Det faktum, att parlamentets möten varit fåtaligt besökta, gifver en korrespondent i Berlin till ,,Augsb. allg. Zzeii. anledning att yttra följande: I våra parlamentariska kretsar är man benägen att vältra skulden för så många medlemmars uteblisvande på den sachsiska regeringen, som icke i tid slutat sin landtdag. Då man emellertid betänker, att Sachsen endast sänder 23 deputerade till parlamentet, under det 247 preussiska medlemmar ha säte der, inser man lätt det orimliga i denna beskyllning. Orsakerna till det ringa antalet ligga utan tvifvel djupare. Till en del är bristen på arvoden skull dertill. Dertill kommer känslan af våra representativa församlingars vanmakt, och slutligen den omständigheten, att man blifvit trött vid det parlamentariska lifvet, enär preussiska och nordtyska förbundets lagstiftningsmaskiner nu i tre år nästan oafbrutet arbetat med full ånga. Denna öfvertygelse uttalades också för kort tid sedan i herrehuset. Men äfven för statens materiella intressen har det hastverk, hvarmed man nu arbetar på lagstiftningens område, de allrabetänkligaste följder. Ett sorgligt bevis derpå är historien om det olagligt utgifna och använda jernvägslånet på 24 mill. tbaler. Om finanslagen noggrannt hade pröfvats, borde man redan förlidet år ha upptäckt denna voregelbundenhet:, enär räntan å nämnde hela belopp var uppförd på 1569 års budget. Annu mera underligt är, att t. o. m. grefve Bismarck kunnat förbise detta; åtminstone försäkrar förbundskanslern, att ban först i Februari 1869 fick reda derpå, och detta ehuru hela finansförslaget hade förut behandlats i statsministåren. Ett sådant förbiseende kan man måhända ursäkta, då man tager i betraktande grefve Bismarcks mångsidiga verksamhet, men det utgör å andra sidan ett nytt argument emot förbundskanslerns theori om önskrärdheten af en enda minister, som vore ansvarig för statsförvaltningens alla grenar — en theori, som förutsätter en allvetenhet och allestädes närvarv, som t. o. m. en man med Bismarcks förmåga icke är i besittning af. FRANKRIKE. Berättelserna om förloppet vid Jules Tavres oftanämnda interpellation angående inrikespolitiken visa, att den enighet och sammanhållning, hvarmed lagstiftande församlingen uppträdde mot det af honom föreslagna misstroendevotum, hade blifvit förberedda i partimöten, som för venstra centern hållits i Grand Hotel och för högra centern i Hotel du Louvre. I venstra centerns möte var ingen af, ministrarne närvarande, icke heller Thiers, hvilken var dit inbjuden, men hade sändt markis dÄndelarre följande skrifvelse: Ilaf godheten att tjena mig som tolk hos edra kolleger för att tillkännagifva, buru mycket jag beklagar att icke kunna besvara deros artiga inbjudning. Jag sympatiserar för öfrigt så mycket med dem, att jag endast — om jag kunde personligen infinna mig — skulle återupprepa hvad som skall blifva sagåt vid mötet, och att: jag endast skulle rösta helt och hållet så som de rösta. Denna öfvertygelse tröstar mig för missödet att i afton icke kunna infinna mig i Grand Ilotel. I högra centerns möte voro ministrarne Ollivier, Louvet och Maurice Richard närvarande. Justitieministern asgaf här en förklaring om kabinettets solidaritet och fullständiga enighet i alla frågor, speciellt i afseende på cgillandet af Jules Favres förslag om lagstiftande församlingens upplösning. Denna förklaring gjorde ett så mycket gynnsamare intryck, som oppositions-pressen hade gjort sig serdeles möda att sprida ut rykten om cenighet mellan krigsministern Lebocuf och finansministern Buffet, samt mellan grefve Daru och Ollivier. Efteråt hade de begge centrerna öfverenskommit om ett enigt uppträdande, och så mötte församlingens majoritet, som utgången visade, väl förberedd och i tätt slutna leder på bataljdagen d. 91 114 3 Dalaia Or i