alt I hafven stått efter mitt lif, det bekänden I sjelf vid edert eget bord i våras. I kunnen e heller neka till, att jag räddat edert, och jag ha dertill gifvit eder förläningar så stora, att knappast någon i Sveriges rike fått sig riksens duk så tillmätt, som I... Kallen I detta att slita banden mellan mig och eder?... Ställen mig fram den man, som känner oss båda men kan döma mellan oss med full frihet, ställen mig fram en sådan man, och kan han säga, att Carl Knutsson icke vid alla tillfällen gått eder till mötes med öppen hand och ett välmenande sinne, så månde jag huggas neder på stället och ligga ogild! — Din hala tunga glömmer det blod, som utgöts i Söderköping, och som ropar efter hämnd . Så som I hafven talat till mig, så taladen I ock till den olycklige riddaren Broder Svensson . . . Ställen framför mig den man, som kan svärja, att icke samma lott väntar mig som honom, om jag lade ned mitt svärd och stod ensam och skyddlös gent emot eder, som hafven makten och vill hafva ännu mera. Erik talade fortfarando med hetta, och efter hans sista yttrande öfverflög marskens anlete en skugga, som qvarlemnade ett drag af djupt allvar, man skulle nästan kunna säga sorg. Han stod tyst en stund, innan han svarade. — IIvad som skedde i Söderköping kan dock med lag försvaras — sade han, och hans stämma klang djup och allvarlig. — Och hvad I der framkasten om edert eget öde, i fall I stoden ensam utan denna bondehär omkring eder, . . . derpå torde bäst de män kunna svara, hvilka liksom I hafva stått Engelbrekt nära, men nu äro mina män. De hvilka I hafven medsändt till gisslan, Herman Berman och min svåger, herr Nils Stensson, torde kunna intyga, huruvida jag står efter deras värsta. Men sägen mig, herr Erik — fortsatte han, sedan han skarpt betraktat sin fiende — hvad skall väl jag och de som äro mina vänner tänka om eder