sartygsköp. Exemplet har en förunderlig makt, och det är lätt förklarligt, att i de städer, der redarne utgöra den bästa delen af befolkningen, alla vilja vara med om ett yrke, till hvilket de blicka upp, emedan de blicka upp till dess stora idkare. Ivarje liten småköpman umgås med den stora planen att bli redare, hvilket för honom innebär den högsta jordiska maktfullkomlighet. Hans ärelystnad i lifvet, det höga mål, för hvilket han arbetar, är att kunna genomläsa skeppslistorna, för att söka efter sitt eget fartyg, vara med om att diskutera fraktförhållandena och se efter vinden, såsom alla andra der på platsen göra. Följden är, att ban till hvarje pris måste ha sin ,andel. I reseln köper han då för lånadt kapital. Icke ällan händer det, att många slå sig tillsammans om inköp af ett fartyg, på det sätt, att en står såsom utfärdare och de öfriga såsom endossenter på en sparbanksobligation. I andra fall tager man kapialet ur sin rörelse, hvilken ännu ej är illräckligt hbefästad för att kunna bära denna åderlåtning. Men under båda dessa förhållanden är man nödsakad att antaga underbud i fartygets fraktslut. Ty det ånta kapitalet skall förräntas och afdragas; saknaden af eget kapital i annan affär måste ersättas genom hvad fartyget kan inbringa, det må vara hur litet som heldst, blott det är något. Dessa förhålanden förvärras ännu mera genom okloka inköp. Törledd af ett billigt pris, köper man gamla fartyg, som vid sin första reparation ställa sakerna i det sämsta skick. Mycket vanligt är, att drängar och pigor på Vestlandet, så snart de sammansparat ett tjog specier af sin lön, insätta dessa i en fartygsandel, och man kan få höra tjensteflickan skryta med, att hon eger en fomhundradedel i barkskeppet ,,Phor och en trehundradedel i skonerten ,,Oden. Men under dessa omständigheter är det lätt att förstå, att den store skeppsredaren stannar i minoriteten och antingen måste följa med strömmen eller draga sitt fartyg ur de vanliga trälastrouterna. Det finnes ännu ett annat förhållande hos oss, som förorsakar, att många redare underlåta att fästa afseende vid allas intresse i fraktafslutningar. Mänga lägga sig nemligen till fartygsandelar endast för att kunna förtjena provision på dess frakter, och den förare, som eger en andel ensamt för skepparerättighetens skull, kan måhända finna, att en frakt, som för en större redare skulle vara alldeles ruinerande, icke är så dålig. Det är efter allt detta helt säkert åtskilligt att uträtta på ifrågavarande område genom sammanhållning mellan alla, både stora och små, skeppsredare. Och det bör uttalas, att man sällan i någon sak, som varit bragt på tapeten, sett en större verksamhet utvecklas inom en kortare tid, som fört till en nästan odelad enhällighet. Då det är en gifven sak, att trälastexporten från Norrbotten icke kan bestridas utan genom tillhjelp af vår trälastflotta, anser man som säkert, att våra redares mycket billiga fordran om 10 å 15 procents tillägg på de i höst och vinter utbjudna frakterna skall beviljas. Till sist är det också egentligen de engelska och franska konsumenterna, som komma att bära tillökningen. Den sednaste nyheten i saken är, att Kragerö sjömansförening beslutat att ej afsluta någon frakt förrän den 1 Maj och ej till lägre noteringar än: från Nedra Botten 60 sh. till vestkusten af England, 50 sh. till ostkusten, 52 sh. 6 d. till kanalhamnar, 45 sh. till Skottland och kolhamnar, samt 64 fr. till norra Frankrike. Sedan åtskilliga förhandlingar varit förda både inom enskilda korporationer och i tidningarne om rätta sättet, hvarpå norska folket borde hedra sin store statsman prof. Schweigaard, sammanjemkades i denna vecka allas önskningar, i det att 28 män uti alla lefnadsställningar, professorer, grosshandlare, statsråd, konstnärer, militärer, prester 0. s. v., på egen hand sammanträdde och utfärdade inbjudning till nationalsubskription till en kolossal bronsstaty, som skall uppställas utanför universitetet. IIandelsständet har redan beställt en marmorbyst af professor Schweigaard, som skall uppställas i dess föreningslokal. Tyvärr hotar vårsillfisket mellan Stavanger och Bergen att totalt slå fel, hvilket ej händt sedan år 1807. Man har nemligen endast 8 å 10 dagar qvar af den ordinarie sisketiden, och tills dato äro knappt mer än 50,000 tunnor fiskade, hvilket icke är fullt en sjundedel af ett vanligt godt fiske och ej mera än flera distrikter vid sina tillfällen kunna fiska flera gånger om året. Man börjar frukta för, att detta kan vara tecken till sillens fmMUramlioa försvinnanda för an hal föl;d