Men vid den stora stenen nere vid landsväger — som sinnes der ännn i dag och kallas Pukestenen — träffades på utsatt timma herr Erik och marsken. Den senare hade skickat sitt lejdebref som var undertecknadt af både erkebiskopen och biskop Thomas, och den gisslan, herr Erik begärt, var äfven öfverlemnad till honom. Klockan kunde vara vid 8, och det var ännu mörkt på morgonen, så att platsen var upplyst af facklor, hvilka höllos på något afstånd af herr Eriks svenner. Ingendera af de miktige herrarne bar vid detta tillfälle härbonad. Marsken var klädd i en lifrock af slöjel och bar öfver axlarne en kort kappa fodrad med mård. Herr Erik bar en lifrock af tjockt gult skinn. Det var litt att se, det här icke var något vännemöte, ehuru marsken såsom vanligt var mera herre öfver sig. Herr Erik tycktes med knapp nöd kunna bibehålla så mycket välde öfver sig, att han gaf sig tid att höra, hvad marsken hade att säga. — I hafven önskat ett samtal med mig, marsk — sporde han — nå vil, här hafven I mig, hvad viljen I? — Nu såsom alltid, herr Erik, fred och enighet mellan svenske män! — Fred och enighet — utbröt Erik med hetta — I vågen föra dessa ord på eder tunga, Carl, sedan I sjelf slitit hvarje band mellan mig och eder ...! Nej. nej, den som med öppen panna kan nederslå Engelbrekts vänner, han må icke tala om fred och vänskap med Erik Puke, och allmogen skall alltid, hör det marsk, — allmogen skall alltid nämna honom förrädare . .. Hvad saden I mig, när vi sista gången möttes, marsk ... miunens I det? — I faren för vida med edra anklagelser, Erik — genmälte Carl — hvad jag hafver sagt, det vill jag stå för, och tänken dock efter, om I kunnen försvara hvad I der sägen, att jag slitit alla band mellan oss... I kunnen dock ej neka till,