i ODUIVLÄS :-K-.—DHUNNDDLDO LjDLDpjäE OL H L65 B6665:-08222222ETIASS Nu blef det Eriks tur att stå svarslös. IIan vände sig bort och gick ett par steg åt sidan, liksom om han behöft öfverväga saken. Under den tystnad, som dervid inträdde, visade sig skepnaden af en nunna, hvilken med högtidlig gång närmade sig den at facklorna upplysta rivgen. Här stannade hon, och både marsken och Erik Puke sågo öfverraskade på den mörka skepnaden. — Frid och försoning — började då nunnan och uppsträckte dervid båda sina händer mot den mörka himlen — frid och försoning under marskens ord, frid och försoning må ock Erik Puke vilja, för rikets skuld och för det höga mål, som är gemensamt för eder båda ... Lyden derför mitt råd, som står eder nära båda och kan döma fritt mellan eder båda,... må marsken svärja sin ed inför altaret här i kapellet invid, och må så I båda räcka hvarandra handen till gemensamt arbete. Det var så tyst och stilla rundt omkring, och nattens skuggor började vika och gryningen till dag sänka sig under den blå himlen, som om sridens ord, hvilka nunnan uttalat, innehållit en besvärjelsetormel öfver nattens andar. Och både på herr Erik och marsken utöfvade orden ett märkbart inflytande. — Bljifve det, som I hafven sagt, fromma syster! — sade den senare — jag är färdig att upprepa min ed inför herrans altare! Och sedan vill jag räcka min hand till försoning, för så vidt, som I viljen detsamma, herr Erik. — Den eden lyster mig höra — tillade Erik och gick fram intill marsken — kunden I så fria eder för den blodsskuld, hvarför I häften ... Erik uttalade icke meningen, ut.:m forskade i Carls anlete, men i hans blick låg mera vemod än vrede. — Och om jag kan det? — sporde Carl. — Om I kunnen det... då må äfven jag räcka eder min hand till försoning.