Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1870, sida 2

sutgå först efter det banan blifvit färdigbyggd, afsynad och godkänd, hvartill kom det vilkor, att under 1869 minst en million skulle på företaget nedläggas. Detta. sednare vilkor har blifvit uppfylldt, men man inser lätt, att det skall blifva för bolaget ganska svårt dels att få upplåna den anslagna millionen, hvars utbetalning dock alltid är förenad med någon ovisshet, dels att åstadkomma hela det återstående beloppet. Af detta skäl har också bolagets styrelse hos Kongl. Maj:t begärt, det nådig proposition skulle göras hos riksdagen om erhållande af ett anslag om 1 af byggnadskostnaden (hvarifrån naturligtvis den redan beviljade millionen skulle afgå) med 2,337,000 rdr, efter den norm, som vid förliden riksdag i viss mån antogs böra blifva gällande för statsanslag till enskilda sjernvägsföretag i riket. Kongl. Maj:t kar dock ej funnit skäl att aflåta en sådan proposition, och så har en enskild motionär, hr Sjögren, hos riksdagen omedelbart begärt ett anslag om en million, att utgå med 2, million, när en fjerdedel af vägen är färdigbygd och öppnad för trafiken och med ytterligare ! million, när hälften af vägen är färdig. På detta vis skulle svenska statsverket hafva till denna vigtiga bana bidragit med tillsammans 2 millioner rdr af de 9, millioner, som utgöra kostnaden för hela byggnadsföretaget, med den trygghet tilllika, att ingenting utgifves förrän en fullt motsvarande andel af byggnaden är fullbordad. Vi kunna icke neka, det ju vi anse, att denna uppoffring från statens sida är mycket liten i jemförelse med de fördelar, som härmed vinnas. Ja man kan tryggt säga, att knappt någon mera betydande jJernväg i landet kommit till stånd på så billiga vilkor för staten, att icke tala om en hop andra företag, i kanalbyggnader m. m. hvartill staten bidragit med hälften af byggnadskostnaden och derutöfver. Endast den omedelbara fördelen af en så lång bibanas tillflöde uppväger det anslag, hvarom här är fråga, men ännu mindre blir uppoffringen, när man tager i betraktande de fördelar vi ofvan antydt för det allmänna genom banans strategiska vigt. Vi veta alltför väl, att under de nu pågående striderna om Norra stambanan äfven den vältaligaste röst icke skulle förmå göra sig hörd till förmån för lden bana, hvarom här blifvit ordadt. Men en god sak må dock ega någon målsman, så obetydlig han än må vara. Måhända skall ock, när afgörandets timma är inne, en och annan röst inom kammaren kunna åtminstone vinna det afseende, att frågan blir återremitterad till statsutskottet, enär, ifall riksdagen efter vunnen respit-tid, vill bifalla saken, staten torde böra såsom vilkor fästa åtskilliga bestämmelser rörande kostnadsfri post, militärtransport, m. m., eller möjligen äfven det vilkoret, att uppbära samma ränta af trafikinkomsten, som aktiegarne i den sista serien. När härtill kommer, att staten, vid att lemna det begärda anslaget, bör förbehålla sig vissa kontroller öfver arbetets utförande och öfver trafiken samt förvaltningen, hvilka blefve tillika betryggande för de svenska aktiegarno och orternas ininvårare i gemen, så tro vi, att beviljandet af dessa millioner vore ur många synpunkför ett för det allmänna godt och vist beslut.