Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1870, sida 2

Göteborg den 26 Februari. I I fråga om Sveriges krigsväsen är det åtminstone en punkt, hvari all: —däåä vi oj tala om ett mycket inskränkt fåtal, som kan utgöra undantag — neml. att det skall uteslutande afse vårt lands försvar. Så hafva ock våra båda regeringsdepartementer på detta område erhållit namnen: landt-försvaret och sjö-försvaret. Någon tanke på att angripa andra, eller att inblanda sig i de kontinentala makternas strider, finnes icke längre hos nationen, utan hänföres hvarje sådan af gt till denna päfventyrare-politikt, hvarför svenska folket är främmande, och hvilken det alls ej rill veta at. Och lyckligtvis har nationen, genom sina representanter, ett ganska afjgörande ord i denna punkt, om också grundlagen ännu innehäller den farliga föreskriften, att konungen kan förklara krig, en föreskrift, som, i förbigående sagdt, borde undergå en revision. Men deremot känner man så mycket lifligare behofvet och nödvändigheten af ett försvar. Svenska nationen är alls icke benägen att lemna sin fria och lyckliga tillvaro till pris åt en fiendtlig eröfrare, från hvad håll han än må komma, och vi hysa tillika den vissa öfvertygelsen och förtröstan att vi kunna för rv våra hus och hem. lvarje plan till vårt krigsväsendes ordnande, som skall ega något hopp om framgång, måste alltså uteslutande afse försvaret af våra egna gränser, och hvarje plan, som afser något annat, vare sig att med en ,liten god armö gå till Danmark eller till Syrien, eller att användas såsom hjelptrupp för eller mot Tyskland hsarje sådan plan måste förkastas. För landtiörsvaret — det blir väl alltmer tydligt — är folkbeväpningen det enda fullt betryggande. Men lyckligtvis innebär det också full trygghet. I samma stund Sverige mot en angripande fiende ställer på hvarje landstigningspunkt några tiotusental beväpnade min, under godt befil och med goda vapen, skall en eröfring f ett land med våra te er, som kan älla 12 million man mot fieuden, blifva en absolut omöjlighet. Men frågan gäller att icke låta fienden komma oss så niira, utan att förekomma en landstigning, åtminstone i de trakter, der han kunde göra mycken kada, och derföre behöfva vi ett system at befästade punkter och ett sjöförsvar. Om det förra — befästningsväsendet — har allmänheten tagit blott ganska ringa innedom, af lätt förklarliga skäl, då det förutsätter ett icke ringa mått at apecialinsigter. Om sjöförsvaret har deremot striden varit länge förd, ej blott mellan sackmännen, utan ock i den offentliga debatten. Då den allmänna meningen dervidsalltid ställde sig på den s. k. ylilla flot-s. tans eller skärgårdsvapnets sida, så hade detta sin naturliga grund deri, att det var denna, som företrädesvis afsåg försvaret af de egna gränserna. Den stora flottan, som skulle, såsom det hette, gisva vår lagga anseende på fremmande kuster, inacbar en ärelystnad, hvarifrån vi måste isstå. Med monitors-systemets införande blefs örsrars-principen ännu mera betonad. Man l asåg med dessa fartyg uteslutande att möta en anfallande fiende mellan våra egna skär. Men med systemet följde ock, att bemanningen inskränktes mycket i afseende 2