Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1870, sida 2

Han bultade på, och till sin förvåning fann han, sedan han efter något dröjsmål blifvit insläppt, stugan besökt af en som sporde efter vägen, liksom han sjelf, men i motsatt riktning. Det blef honom tydligt af den mannens ord, som öppnade för honom. Men det var utbrunnet i spiseln och vid det matta ljus, som glöden spredo, kunde han ej urskilja anletsdragen hvarken hos den som svarade eller den som blifvit besvarad. Nils helsade vänligt och framstälde i sin ordning sitt spörjsmål om vägen. Det dröjde en stund innan något svar följde, men då han tillade, att han han hade ett vigtigt ärende att framföra till herr Erik, sade mannen som öppnat, att det väl kunde gå för sig. Den andre, som befann sig i stugan, hastade till och kastade ett par stickor på glödhögen, hvilka snart uppflammade och för ett ögonblick upplyste stugan. Nils begagnade sig af tillfället och såg sig omkring. På sidan om spiseln såg han en lång karl sitta, men han höll hatten för ansigtet, så att blott ögonen syntes, och dessa ögon tycktes vilja genomskåda honom. Den andre mannen, som öppnat och som ännu stod fram vid fönstret, hade utseendet af en vanlig bonde. Så slocknade torrvedsstickorna, och nu sade mannen vid spiseln: — Vägen till herr Erik är ej svår att hitta, ag skall sjelf ditåt i natt, I kunnen följa mig, ven. Nils studsade vid ljudet af denna röst, ehuru nan dock ej för ögonblicket och i den spänning, vari han befann sig, kunde göra sig reda för, war eller vid hvilket tilllälle kan hört densamma. — Godt — sade han — men jag har brådt, och den tjenst I gören mig blir derför dubbelt värd, om vi genast bryta upp. — Skall ske! — blef mannens entoniga svar. (Ferts.)