H Riksdagsbref. (Till red:n af Handelstidningen.) Stockholm d. 23 Febr. Hr Redaktör! F Jag skulle icke gifva eder en trogen söreställning om situationen, såvida jag icke i första rummet talade om jernvägsfrägan, ty det är hon, som med hvarje dag tager representationens uppmärksamhet allt mer och mer odeladt i anspråk. Väl attafgörandet rätt snart förestår, ty det skulle säkert icke lända riksdagsarbetena i allmänhet till fromma, att en enda angelägenhet länge absorberade sinnena i så hög grad, som fallet nu är med jernvägsfrågan. Jag skref till eder sednast samma afton som statsutskottet fattade sina beslut om Nordvestra och Norra banorna. Vi känner utgången. Majoriteten i statsutskottet för Sala-banan blef något större än mani allmänhet förmodat, och den enhällighet, med hvilken andra kammarens ledamöter röstade för nämnde linie, i det blott en bland dem, nemligen utskottets ordförande, var för Sevalla-linien, bar naturligtvis förmörkat utsigterna för sistnämnde bana. Ställningen i statsutskottet låter nemligen förutse en ganska betydlig majoritet i denna kammare för Sala-linien, och det är tvifvelaktigt huruvida majoriteten för Sevallabanan i första kammaren blir af den betydenhet, att den kan förmå uppväga densamma. Emellertid finnes inom riksdagen ett parti, som icke med någon synnerlig förkärlek omfattar någondera af de ifrågavarande linierna, utan gerna såge hela frågan om anslag till Norra stambanan lör det närvarande undanskjuten. Det är icke otänkbart att denna åsigt kommer att söka göra sig gällande vid afgörandet, och den skall då sannolikt vinna anhängare från båda de partier, som stå mot hvarandra, för den händelse det gäller att göra ett val mellan de föreslagna olika riktningarne. Det kan icke vara alldeles omöjligt, att striden dem emellan skulle kunna än en gång, likasom det skett tillförene, leda till det resultat, att intet anslag till någondera riktningen blir af riksdagen beviljadt. En sådan utgång kunde ha det goda med sig, att det kunde på allvar blifva fråga om att åstadkomma en jernvägsförbindelse norrut genom enskild företagsamhet, och det skulle då utan tvifvel bäst visa sig, hvilken riktning som verkligen erbjuder största utsigten att blifva lönande såsom affär och hvilka orter, som hafva största behof af att banan genom dem framdrages; ty hvilka åsigter man än må hysa i denna fråga, lärer man icke kunna undgå medgifva, att det skulle bevisa icke så litet i antydda hänseenden, om man finge se på hvilken bana kapitalister kunna vara sinnade att våga sina penningar och för hvilken banas åstadkommande de respektive orternas innevånare visade sig vilja och förmå att göra de största uppoffringarne ). Men medan vi afvakta huru händelserna utveckla sig i den öppnade jernvägskampanjen, låtom oss tala om någonting annat, t. ex. om vårt nya försvarsutskott. Det är visserligen ännu icke tillsatt — detta sker först om Lördag — men det är åtminstone nu beslutadt. Det skall blifva af intresse att erfara om detta utskott, som skall taga sjöförsvaret om hand, skall blifva lyckligare i sina försök att bringa till en lösning det föreliggande problemet, än händelsen varit med det utskott, som haft till uppgift att åstadkomma reorganisation af landtförsvaret. Hr Palanders motion, som blir utskottets utgångspunkt, är märklig isynnerhet för den utredning den lemnar af de ovanligt stora kostnader, som båtsmanshållet förorsakar landet, medan det alldeles icke uppfyller det dermed åsyftade ändamålet, att ställa till sjöförsvarets förfogande disciplineradt och öfvadt manskap. Hr Palander beräknar den årliga kostnaden för båtsmanshållet — inclusive de vakansafgifter, som skulle till statsverket inflyta, om båtmans-rotarne ställdes på vakans — till icke mindre än 1,155,439 rdr, och han tager dock dervid icke i betraktande en del kostnader, som härvid rätteligen borde tagas med i räkningen, exempelvis kostnaderna för skötseln af hela det stora och invecklade maskineri, som bätsmanshållet företer, och nvarmed en mängd sjöförsvarets och länsstaternas tjenstemän till en stor del sysselsättas. Motionärens förslag går ut på, itt båtsmanshållet skall, så fort ske kan, 1pphöra att utgöra en del af sjöförsvarets personal, samt att landet skall underhålla en vida såtaligare personal än nu både af befäl och trupp, men gifva båda en långt ) Kapitalisten skulle helt visst använda sina pengar lika litet i den ena banan som i den anIra, såsom affär betraktad. Men om staten vill e på affären, så bör den väl beakta den redan ärdiga banan. Red:n af H.-T.