Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1870, sida 1

det norra Sverige, så kunde det blifva farligt nog att våga allt på svärdsudden. Åtföljd af de nämnda höfvidsminnen och ett par småsvenner, af hvilka den ene var Nils Bosson, inträdde marsken åter till biskoparne. Derinne satt en lång och benig riddare, som tycktes bafva gjort till sin uppgift att hålla de andliga herrarne vid godt mod. Den ena lustiga berättelsen aflöste den andra, och skrattade icke de vördige fäderna, så skrattade riddaren sjelf, och stugan genljöd af hans stämma, när herrarne öppnade dörren. Vid skenet af ett par vaxljus, som blifvit framsatta på bordet, blef den skrattande riddaren genast synlig för de inträdande. — Hvem ären 1? — sporde marsken med vredgad ton och sträng blick. — En fattig riddare, som söker tjenst! — svarade den tillfrågade med löjet ännu lekande omkring sina läppar och med en blick som tycktes utvisa det mest sorglösa väsende i verlden, under det han genom hela sitt yttre framkallade hos åskådaren en skrattlust, som äfven nu gjort sig gällande, om icke stundens vigt dragit tankarne åt allvarsammare ämnen. — Någon annan tjenst, än den under narrkåpan synes icke lämpa sig för eder, och den skolen I få — genmälte marsken och vinkade med handen till tecken att mannen skulle aflägsna sig. — Godt, stränge herr marsk! jag vill blifva en riddare af narrkåpan i eder tjenst... I hören det, välvise herrar af kräklan och I bistre män der vid dörren, jag är antagen i marskens tjenst! Och med ett torrt skratt gick riddaren at narrkåpan sina färde, böjande sig i den låga dörren, ty han var väl en tum eller par längre än marsken sjelf, som dock var ibland de längsta karlar på sin tid. Hvarken marsken eller någon af de andra fästade sig synnerligen vid den löjliga företeelsen af den uppenbarligen svagsinte mannen. Endast