Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1870, sida 1

Erik sjelf, funnos i hans flenders leder. Slotten i Mälartrakten hade han lika litet kunnat taga som Örebro. Det var då han beslöt att draga upp till Dalarne, och här, liksom förut i Södermanland, Nerike och Vestmanland, lyssnade allmogen villigt till den raske riddaren, som stridt bondens strid vid Engelbrekts sida. Man ur huse var färdig att gå ut på herr Eriks upprop. Med dalahären tågade han sålunda utför och hade vid underrättelsen om, att marsken befann sig i Westerås och aktade draga norrut till Dalarne, intagit en fast ställning i skogen vester och nordvest om Harakers kyrka, mellan henne och Hällasjön med Svartån framför sig i söder, Hällasjön i vester och i öster ett mindre strömårag, som flyter i sydlig riktning ner till Svartån. Rundt omkring i skogen höggos väldiga bråtar, och här ville herr Erik afbida ankomsten af Helsinglands och Gestriklands allmoge, innan han tågade vidare att möte sin fiende, hvars afsigt att draga till Dalarne han på samma gång genom denna sin ställning hindrade. Plötsligt en förmiddag inberättades det för herr Erik, att marsken var i fullt tåg norrut och att det såg ut, som om han aktade sig på sidan om bondehären komma upp åt norra Westmanland och Dalelfven. Det var dock blott förtrafven af marskens folk. Sjelf befann han sig i sitt högqvarter med blott ett par tusen man, och han ämnade icke följa efter hären förrän påföljande morgon. Orsaken härtill var den, att så väl erkebiskop Olof, som biskop Thomas från Strengnäs kommit till marsken, båda i afsigt att så vidt möjligt var söka förekomma onödig blodsutgjutelse och få saken uppgjord i godo. Härom underhandlades hela förmiddagen, men marsken menade, att allt redan gått för långt, och att han nu en gång ville visa, hvem som vore herre i landet, han eller herr Erik. Då kom straxt på eftermiddagen ett bud, att