ade produkten exportera, hvarigenom importkostvaden ställt sig betydligt billigare än om den i axan föreskrifna tull skulle ha betalts. Det kan j nekas, att nämnde importsätt varit förenadt med missbruk af den fabrikanterna vilkorligt beviljade ullfriheten, hvilket gjort det för protektionisterna möjligt att framkalla den af regeringen nu vidagna preventiva åtgärden, men osannolikt är ej, att just härigenom kommer att uppstå en sådan reaktion, som påskyndar frihandelns legala utveckling äfven i denna riktning. Emellertid är att betara en betydligt minskad skeppning af svenskt jern till Frankrike efter nästa Juni, intill dess någon förändring i tullstadgan der kommer att ega rum. Från Amerika talas äfven om revision af tulltaxan. Kunde någon betydligare tullnedsättning å jern der komma till stånd, vore det visst en god bjelp för vår i flera afseenden tryckta jernbandtering, men den säkraste häfstången för densamma blir dock att söka åstadkomma så billig tillverkningskostnad som möjligt. Trävaror. Under år 1869 har exporten af plankor, battens och bräder uppgått till 305,394 iolfter, hvilket understiger 1868 års utförsel med 75,764 tolfter. Orsaken till denna minskning torde vara att tillskrifva minskad bebållning här på platsen från 1868, som föranledts genom vattenbristen nämnde år, och att en af Vermlands största sågtillverkningar, hvilken förr alltid förts till Göteborg, istället afsändts på jervåg till Uddevalla, för att derifrån skeppas till utlandet. Trävaror rönte våren 1869 en rätt liflig efterfrågan från de förnämsta konsumtionsorterna, och order ingingo till ungefärligen samma priser som betaltes på hösten 1868. Exportörerna sökte väl att betinga något högre priser, men med få undantag beviljades icke nägon nämnvärd förhöjning. Så snart Östersjö-hamnarne öppnades, aftog här efterfrågan väsendtligt, hvilket torde härledt sig af de ovanligt låga frakterna, hvarigenom Östersjögods kunde införas billigare till konsumtionsorterna än trävaror från Göteborg, hvartill äfven kommer det förras bättre beskaffenhet, enär deråt egnas en mera omsorgsfull vård vid sågverken. Försäljningarne härifrån voro derför svåra att utföra under sommarmåvaderna. Tillfölje af den mot hösten för Östersjön inträdda höga fraktstegringen af c:a 10 s. sterl. pr std, hvadan exporten derifrån betydligt hämmades, hyste man det hopp att här skulle förspörjas en lifligare efterfrågan, men denna uteblef nästan helt och hållet. Under intrycket af det på våren rådande lifliga begäret för trävaror etablerade sig årets kontraktspriser. Dessa stegrades med ungefär 1 rdr pr tolft, så att priset blef 27 å 28 rdr för 3X9 och 14 rdr 50 öre å 15 rdr för 21, X7, allt pr 240 fot furu och med 10 92 rabatt för gran. Behällningarne här på platsen till 1870 äro ganska stora, i anseende till den ringa skeppning, som egde rum under sommaren och hösten. I behållningen ingår en ej ringa qvantitet 212 76, hvilken dimension var under året mycket trögsåld. Ehuru lagren af trävaror såval i England som Frankrike vid årets slut ej voro stora, utan snarare mindre än de sednaste båda åren vid denna tid, så har dock ännu icke försports någon lifligare efterfrågan derifrån, hvartill orsaken torde vara att trävaru-behållningarne i Östersjön äro icke obetydligt större än de närmast föregående åren, hvadan importörerna hålla sig tillbaka för att derigenom möjligen åstadkomma en sänkning i de fordrade priserna. Under år 1869 exporterades af plankor, battens och bräder 8.029,621 kubikfot, deraf 4,931.959 k.-f. utfördes till England. 1,962,056 Frankrike. 350.176 Australien. 235,8: 3 Afrika. 208,791 Belgien. 170,431 Spanien. 65.501 Brasilien. 48,647 Italien. 22 300 Mauritius. 18,876 Danmark. 10,785 Nederländerna. 3,057 Norge. 1,149 Preussen.