Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1870, sida 1

2 Riksdagsbref. (Till red:n af Iandelstidningen.) Stockholm d. 21 Febr. Hr Redaktör! Tillåt mig ännu en gång återkomma med några ord till förhandlingarne om de grundlagsändringar, som skola gifva oss en utvidgad religionsfrihet. Det sker för att fästa Eder uppmärksamhet på i hr v. Kochs yttrande meddelad upplysning om ursprunget till det förslag, som nu blifvit af riksdagen antaget. Denna historiskt märkliga upplysning torde, inlagd såsom den var i en mellanmening, ha undfallit många bland dem, som åhörde hr v. Kochs anförande. Ni vet att sedan första kammaren vid 1867 års riksdag förkastat det förslag till ändring af 28 S Regeringsformen, som hvilade till slutligt afgöraude från den sista ståndsriksdagen, uppstod öfver denna utgång en sådan storm af ovilja, att konstitutionsutskottet fann sig böra allvarligen bemöda sig att åstadkomma ett nytt förslag, så beskaffadt att utsigt kunde förefinnas att få det antaget att hvila till grundlagsenlig behandling vid första riksdagen under den blifvande nya legislaturperioden. Hr v. Koch, som då var medlem at konstitutionsutskottet, meddelade nu att man dervid till en början sökt undanrödja anledningarne till de mot det förkastade förslaget gjorda anmärkningarna genom att uppräkna de embeten och tjenster, från hvilka fremmande trosbekännare framgent borde vara genom grundlagens bud uteslutna. Men — och här kommer det märkliga — man afstod från detta försök på grund af en vink från en medlem af konungens råd, att man borde inskränka sig att uppställa en grundsats. Det sades icke uttryckligen af hr v. Koch, men det är alla skäl antaga, att det var hr justitie-statsministern, som gaf detta råd, hvilket nu visat sig ha fört reformen igenom på riksdagen och föranledt från regeringens främste ledamot sådana uttalanden, att man kan anse konungens sanktion såsom på förhand utlofvad. Det är visserligen sannt, att h. exc. frih. De Geer vid tillfället yttrade sig icke från ministerbänken, utan från sin plats såsom ledamot al kammaren för Stockholms stad; men om än etikettsskäl föranledde detta val af plats för det vigtiga yttrandets afgifvande, vet man dock med visshet, att man här hade sramför sig en man, som ej har en åsigt såsom representant, en annan såsom konungens rådgifvare. Är min uppfattning af hr v. Kochs ord den rätta, skulle det således vara frih. De Geers välbetänkta praktiska råd som vi hafva att tacka för, att konstitutionsutskottet gifvit reformförslaget en form, som lyckats att, i en fråga ar den ömtåliga natur som denna, kring sig förena så öfverraskande starka majoriteter i båda kamrarne. Den tacksamhetsskuld, i hvilken svenska folket står till frih. De Geer, har härigenom blifvit i icke ringa mån ökad. Frestelsen är stor, hr Redaktör, att sysselsätta sig med kommentarier öfver de olika yttrandena under de ifrågavarande märkliga debatterna; men då en del af dem redan föreligga i offentligt tryck, antingen i sin helhet eller i ganska fullstänliga och trogna referater, och då de öfriga, som hade någon betydelse, sannolikt snart blifva Eder på samma väg bekanta, har Nij tillfälle att om dem döma sjelf, och jag vill derföre icke gå Edert omdöme förväg. Jag skall i stället bedja få fästa uppmärksamheten derpå, att den seser, som nu vunnits åt den religiösa förlragsamheten, utgör ett nytt bevis på nuru välbetänkt det ofia, och vanligen, är utt nöja sig med ganska obetydliga eftersifter, äfven i sådana fall, der dessa lemna )fantligt mycket öfrigt att önska. Genom