Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1870, sida 2

Hennes ansigle var hvitare än snön, men hennes blick var fast, och hon såg sig med stolthet omkring i riugen. Detta hennes uppträdande tycktes göra intryck på de närmaste bönderna, och de började ropa åt de längre bort stående, att de skulle vara tysta, ty jungfrun redde sig att tala till dem. Men deras ord kunde icke höras, och allt våldsammare ljödo ropen efter jungfruns död. När denna dröjde, trängde sig någon af de vildaste fram midt i ringen och grepo Karin, kastade ned henne på stocken, der ännu blodet efter fogden glittrade rödt, och en fattade yxan, medan tvenne andra höllo henne fast. Då hördes på kort atstånd ett väldigt rop, och man såg på sluttningen af en backe en ståtlig riddare, omgifven af ett par svenner. Det var herr Erik Puke, och han red i sporrsträck ned från kullen och in i allmogeshopen, som villigt röjde rum för den älskade riddaren. Allt var ett ögonblicks verk. Framkommen i midten af ringen, såg Erik ännu den vilde bonddrängen med lyftad yxa, som ett par andra sökte hindra att nedfalla öfver den arma jungfrun, hvilken ännu låg framstupa öfver stocken, mera död än lefvande. Erik hoppade af hästen, och med ett slag at sin hand störtade han bödeln till marken, hvarpå han ryckte upp jungfrun. Med en ömhet, som man sällan blef vittne till hos denne hårde och stridslystne man, torkade han blodet från de mjuka lockarne och insvepte de späda lemmarne i sin pelsfodrade riddarkappa. Men jungfrun tycktes redan vara död. Hennes ögon voro slutna, och man kunde knappt märka att hon andades. Med vredeblixtrande ögon vände han sig derpå till bönderna och ropade: — Vid Guds oskyldiga pina och död! hvad hafven I gjort ... Men jag skall hålla en blodig räfst bland eder, I bleke blodsmän, som kommit eder hand vid en värulös flicka ... Björnen i vilda skogen skulle icke hafva höjt sin ram mot