Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1870, sida 2

är... Tänken uppå det svåra straff, som skall följa på denna kränkning af helgedomen. Bönderna läto sig dock icke bekomma. Do sågo väl ett ögonblick något tvehogsna ut, men en af dem, en helt ung, men lång och reslig sven med ett par kloka, genomärliga ögon, ehuru hans ansigte för öfrigt var ovanligt fult, steg fram och yttrade, i det han ödmjukt bugade sig för munken: — I kunnen nog hafva rätt i hvad I sägen, fromme fader, I tagen blott fel på hvem som oskärar eder helgedom .. Vi bönder låta deremot icke bedraga oss... Vi mena, att det är han der, mandråparen och menedaren, dalfogden Jösse Eriksson, som ohelgar edert kloster, och vi skola befria det från denna syndafläck bland menniskor... Han gick med dessa ord utan att akta på munken fram till Jösse Eriksson, som han fattade i läderbältet omkring lifvet och drog fram inför munken. — Se på mig, fogde — ropade han, darrande af vrede — se på mig, det är icke mer än tvenne år sedan, du red så myndig i Dalarne och lät min fader hungra till döds, fastsmidd vid muren i Borganäs slottstorn, medan min moder spändes för det tunga Jasset... minnes du ridten med grefve Hans till Hedemora, då de arma qvinnorna midt för dina ögon räddades af Herman Berman ... Jag är den ihjälhungrades son och är Herman Bermans sven... När jag omfamnade min faders multnande lik i det mörka tornet, så svor jag en ed att öfverlemna dig åt domen... Nu har jag gjort det... I hafven så ofta dömt och pinat bönder, fogde, nu är ordningen kommen till dem. Tårarne kommo svennen i ögonen, när han tänkte på sin olycklige fader, och han föll på knä för konfessorn. Brakta icke för mig, fromme fader — sade han — jag är redo att lida det straff, som vederbör, för hvad jag nu gjort..: Jag heter Erik