Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1870, sida 2

sig våldsamt. Mor Inga såg henne nu med bliekar, hvari beundran kämpade med bekymren om väldet. Några ögonblick förflöto, hvarunder ingendera yttrade ett ord, tills slutligen Karin gaf den gamla en vink att följa sig och nalkades dörren. De hade dock icke hunnit halfvägs öfver golfvet, förr än dörren slogs upp, och Jösse Eriksson störtade in, likblek och med vildt rullande ögon. — Göm mig, hjelp mig — ropade han och sprang omkring rummet — vid Guds helga blod, göm mig, dessa bönder vilja slita mig till döds. — Stilla! — ljöd en mild och allvarlig stämma omedelbart derefter, och generalkonfessorns fromma och ädla anlete visade sig i dörren — stilla, jag skall med Guds moders bjelp rädda eder, men första vilkoret är lugn... eder fruktan ökar de ursinniges mod, och få de se eder ännu en gång, såsom då I nu lemnaden prokuratorns hus hos systrarna, är fara för banden, att de i sin blindhet glömma allt och slå in portarna. Åfven i detta yttersta fall har jag dock medel att rädda eder i klostrets hemliga rum, som endast syster abbedissan och jag känna... jag var på väg att säga eder detta, då jag såg eder fly hit... Den förr så myndige fogden, för hvars blotta blick så många tusenden darrat, vågade knappt se upp. Allt hans trots, allt hans mod var försvunnet, han tycktes af fruktan knappt kunna höra den fromme munkens ord. Denne hade ock missräknat sig på kraften af klostrets helgd för ett fall sådant som det ifrågavarande. Ilan hade knappt uttalat sista ordet, så öppnades åter en gång dörren, och en hop resliga bönder stodo i klostersalen. ij Nu bleknade äfven konfessorn, men han mtade sig snabbt från sin öfverraskning och gick med from värdighet emot de inträdande. — Ve, ve — ropade han emot dem och höjde varnande sin högra hand — huru djerfvens I störa klostrets heliga frid... Viken tillbaka, medan tid