med förrädaren!, ,,slå in porten, ,,han skall dö! 0. 8. V. Till följd af den uppståndelse, som häraf förorsakades inom klostret, var brödernas klosterstuga alldeles tom. — Sträng och allvarlig kom här riddar Carl Ormsson sin dotter till mötes. Men en skugga af ovilja öfverflög hans vackra och ädla anletsdrag, när han såg den hjertesorg, som stod att läsa i hela hennes anlete, och som bekräftades af de tårar, som hon icke kunde betvinga. — Väntad är jag — sade han, — det kan jag se, dotter, men välkommen är jag icke denna resan, det kan jag ock se ... Karin gjorde våld på sig för att betvinga sina tårar och helsade sedesamt sin fader. — Du känner mitt ärende, Karin — sade han brådskande — och det är godt ... Jag bar skrifvit till herr Erik, och i dag eller senast i morgon är han här, jag har sått hans bud derom, och då skall eder trolofning ske ... se så, nu vet du det, dottör ... Gud välsigne dig! Nu kunde det stackars barnet ej längre tillbakahålla sina tårar. Hon kastade sig på knä framför fadren och lyftade sina händer emot honom och bad med sin blick mera än med sina ord, att han måtte taga sin dom tillbaka. — Käre, käre fader ... hur kan du vara så hjertehård? — utropade hon, då hon i sadrens pinhårda blick läste denna dom oåterkalleligen gifven — det kan icke ske .. jag besvär dig vid allt hvad som en gång varit kärt och dyrbart för dig, tag ditt ord tillbaka ... . — Herr Erik har mitt ord, dotter, jag kan ej rygga.. Ä — Men mitt hafver han ännu icke fått, fader — utbrast flickan och sprang upp, utom sig af örtviflan — och han skall det aldrig få, . .. glöm cke att jag är din dotter, stränge tader, och att nin vilja är så fast som din!