böra med försigtighet behandlas, ty hvad som vore fördom för en kunde icke vara dei för en annan och det vore lätt möjligt, att man, då man trodde sig kämpa mot fördomar, i sjelfva verket stridde mot djupt rotade känslor och ider. Den kalolska kyrkan stämplades af talaren, under åberopande af det sätt, hvarpå konciliet i Rom för närvarande uppträder, såsom varande alltjemt en protest mof staten, sekterna voro en protest mot det bestående och kyrkan, judendomen åter en protest mot sjelfva kristendomen; och det kunde derför ej annat är innebära den största våda att lemna fältet öppet åt dessa mot lutheranismen fiendtliga elementer Judendomen vore för öfrigt ej så mycket ett religiöst samfund, som sastmer en nationalitet; och det hade visat sig, att densamma omöjligt kunde assimilera sig med andra nationaliteter. På desss och flera grunder ler eus tal. asslag, men sade sig dock ej vara alldeles emot all förändring i de ifrå gavarande paragrafernas lydelse, utan ville ingå på en sådan, som åtminstone från de statsembeten som skulle kunna af främmande trosbekännare beklädas, undantoge domarens och lärarens. Hr Keij uppdrog en skildring af judarnas till stånd hos oss på 1780-talet, visade derefter, under åberopande bland annat af Danmarks grundlag, att den ifrågasatta reformen innefattade det minsta. vårt land kunde göra till förmån för judar och främmande kristna trosbekännare; samt bemötte med flera invändningar de gjorda anmärkningarna om det abnorma deri, att judar skulle kunna vara domare äfvensom oegentligheten deraf, att judar skulle vid riksdagen kunna lagstifta, så länge hos oss funnes en statskyrka. Talaren yrkade bifall med citerande af Macaulays yttrande, att kristendomen aldrig lidit något af förföljelsen såsom motståndare, men väl mycket af förföljelsen såsom bundsförvandt. Hr von Geijer var en vän af förslaget, under hvars behandling man kunde säga, att hela det upplysta Europa hade sina ögon fästade på den svenska representationen; med hela öfvertygelsens värme ville han afgifva sin röst till detsammas genomförande. He Kolmodin ingick i en längre vederläggning at hr Rundgrens påstående och visade den fullkomliga orättmätigheten i att vilja med några slags yttre medel tillfoga bekännare af en annan tro något besvär och molest. Den, som deremot vore öfvertygad, att detta vore rigtigt, borde vara konseqvent, borde ej tillåta t. ex. judar förvärfva vare sig egendom eller bildning i vårt land, ty genom båda kunde dem lemnas tillfälle att utöfva stort inflytande, ja hvarför skulle man ej sluta med att yrka deras brännande vid sakta eld? Hr Rundgren hade sagt, att kristendomen ej banat sig väg på intellektualismens väg; sannt, men ännu mindre hade det skett på den statskyrkliga vägen, ty en statskyrka vore för kristendomen så främmande, som. något gerna kunde vara. Katolicismen voreen protest mot staten; visserligen, men det skulle vara högeligen beklagligt, om samma förebråelse skulle med skäl kunna göras mot lutherska statskyrkan. Talaren slutade med att yrka bifall. Hr Wijk vände sig förnämligast mot den från några håll uttalade åsigten, att förslaget ej skulle vara fullt tillfredsställande för de svenska medborgare sjelfva, hvilkas fördelar det gälde, en åsigt, den äfven tal. förr delat, men som han funnit vederlagd förnämligast af den adress, hvilken han och öfriga representanter från Göteborg fått mottaga af komiterade för den mosaiska församlingen derstädes. De rättigheter, som tid efter annan blifvit judarna tillerkända, ha äfvenledes blifvit af dem begagnade på ett sätt, som häft alla de farhågor om blifvande missbruk deraf, hvilka för hvarje gång från ett och annat båll uttalats. Öfvertygad om rättens och sanningens seger, ville talaer obetingadt lemna sin röst till förmån för förslaget. Hr Liss Olof Larsson var ledsen att nödgas uppträda mot förslaget, vetande på förhand, att nan med alla andra förslagets motståndare skulle blifva stämplad som en intoleransens förkämpe; nåste dock följa sin öfvertygelse, som var, att förlaget vore hvarken nyttigt, nödvändigt eller ens ättvist, och på grund deraf yrka afslag derå. Hr Dalm förordade såväl den ena som den anIra af de föreliggande grundlagsförändringarna, örnämligast ur rättvisans synpunkt, som fordrade illerkännande af borgerliga rättigheter åt persorer, som voro underkastade alla besvär och tunsor till staten samt verkligen, i trots af hvad man rån motsatt håll påstått, assimilerat sig med vår aation. ö Hr Ribbing hade redan vid förslagets antagande ill hvilande uttalat betänkligheter mot åtskilliga 108 förslaget befintliga formella brister, han hyste ortfarande dessa betänkligheter, men fann nämnda rister ej tillräckligt stora att böra verka till förastande af förslaget, som -talaren försvarade, mufvudsakligen såsom grundadt i kristendomens tela anda. Hr Ehrenborg förordade antagandet at föränringen i 28 5S regeringsformen, men ej i 26 8 iksdagsordningen, enär den sistnämnda vore strilande mot grundsatsen, att lagstiftningen borde illgodose både statens och kyrkans väl. Mot de sålunda af töregående talaren uttalade etänkligheter uppträdde hir Staaff och Nils Larson i Tullus, hvilka äfven ur andra synpunkter örsvarade antagandet af hela förslaget. Hr Adlersparre, som äfven anslöt sig till förlagets anhängare, omnämnde den adress, som han rån deputerade för mosaiska trosbekännare med östrätt vid riksdagsmannaval fått mottaga, och örklarade tiden nu vara inne att bryta med det uvarande systemet af orättvisa mot fremmande rosbekännare, ett system, som vore en qvarlefva ån en rå medeltid. Hr -Printzensköld anförde, att den grundsats, om motståndarne till förslaget sökte upprätthålla, edan blifvit öfvergifven af de flesta kristna läner och visade otillbörligen af att vilja neka en el klass af medborgare en af de dyrbaraste borerliga rättigheter, under det man likväl af dem tkräfde alla borgerliga skyldigheter, samt beötte slutligen åtskilliga af de invändningar, som vt förslaget blifvit framstälda. Trih. Gripenstedt fann icke någon tvekan böra refinnas, derom att detta förslag måste antagas. ill de skäl, som förut blifvit anförda, nemligen leransen, rättvisans fordringar och statens egen rdel, och hvilka skäl af talaren ytterligare uteklades, ville han lägga ett fjerde, nemligen qldigheten för svenska folket att vårda sitt aneude hos andra civiliserade folk, hvilka just vid enna tidpunkt funnit lämpligt att vidtaga föräningar i samma syfte, hvarom här vore fråga. vad de anmärkta formella bristerna beträffade,!