jag kan icke... Hellre må jag ingå i edert systerskap, dyra moder, och aldrig mer tråda stigen bland menniskorna derute. Detta kunde hafva varit ett farligt tal, om abbedissan varit af mindre ädelt sinnelag, och om det varit på en annan tid, då S:t Brigittas kloster behöft draga till sig bröder och systrar med hvad medel som helst. Detta var icke fallet på denna tid, då båda de sista drottningarna, Margareta och Filippa, låtit upptaga sig som ,systrar utanför, och konung Erik sjelf jemte de förnämsta i landet täflade om att på allt sätt omhulda detsamma. Nu såg den gamla nunnan med ett uttryck af deltagande på den arma flickan, ehuru det stränga allvaret i hennes ansigte dock var förherrskande. Hon tycktes beklaga Karins öde, men tillika anse det för oeftergifligt. Hon sökte i ett långt föredrag, fullt af trösterika förmaningar, styrka Karin i denna åsigt, som hon i sjelfva verket ansåg henne dela, ehuru hon i förstone hade svårt att erkänna det ens för sig sjelf. — Trösta dig, barn — så slutade hon — och tänk i ditt hjerta öfver hvad jag nu sagt dig din fader, herr Carl, kommer icke, enligt hvad hans bud förmälde, förr än senare på dagen, uch jag vill innan dess ännu en gång besöka dig! Med dessa ord lemnade hon rummet, och Karin kastade sig öfverväldigad af förtviflan i mor Ingas armar. Gumman deltog dock ingalunda i jungfruns sorg. Tvärtom steg hennes vrede i samma mån, som tårarne strömmade ur hennes älsklings ögon. — Det är rätt, gråt ut, Blomkind — sade hon, — men tro aldrig, att herr Erik skall föra eder i brudstol, nej, det sker icke, säger jag, om han ock vore erkeengeln Michael sjelf ... Var icke rädd, blomkind, det blifver nog råd, utan att änka på klosternurarna ... Nu ville jag just hafva riddar Fjalar här, han skulle hjelpa allt till ätta, ja skulle han så ...